Trots allt har det smugit sig in lite nytt i samlingen även om jag medvetet legat lite lågt, både för ekonomin men också med vetskapen om att min enorma samling måste packas ner inför flytten även om jag inte hittat mitt drömboende än.
Hittat ytterligare några änglar i celluloid för att fylla på min ängla-orkester. Jag hoppas att jag någon gång ska hitta mer information om de här och hur många varianter det finns. Tack vare att jag också har några som inte är broscher, utan står på en liten sockel, har jag i alla fall kommit så långt att de är äldre än man skulle kunna tro. De är tillverkade i Tyskland före delningen vilket innebär före andra världskriget, alltså 30-tal eller möjligen tidigt 40-tal. Känns dock lite märkligt om de skulle ha tillverkats under kriget men vad vet man…
Några 50/60-talsset har jag också lyckats hitta, halsband med armband alternativt med örhängen. Det gula och det rosa är i vad som brukar kallas thermoplast, det vita är jag mer osäker på vilken typ av plast det är. De exakta plastmaterialen är inte så viktiga när man kommer så här långt fram i tiden, finns hur många varianter plast som helst. Set är alltid roligt att hitta, de har en tendens att ha blivit skilda åt under årens lopp.
En cool ring frå, troligen i lucite eller plexiglas. Ingen märkning men den har lite känsla av Siv Lagerström och de lite senare märktes med etikett och stämplades inte i plasten så omöjligt är det inte. Snygg är den oavsett!
Några broscher, de två vänstra är souvenir-broscher i celluloid, en från Karlskrona och en från Paris och Notre Dame, 40/50-tal, ev skulle den från Paris kunna vara från före kriget. Den högra är en sorgebrosch i ebonit från tidigt 1900.
Till slut ett helt galet armband i form av en krokodil, vet varken ålder eller material men tyckte den bara var så udda så jag kunde inte låta bli!
Precis som tidigare har jag fortfarande inte fått ordning på mitt hus/avlopp. Knäcker mig både mentalt och ekonomiskt så det har blivit alldeles för få loppisar i sommar och alldeles för lite tid för samlingen och min bok och absolut noll inspiration till mina egna smycken. Det är så himla trist…
Jag ser verkligen fram emot att sälja huset och hitta en fin äldre lägenhet att inreda i min alldeles egna lite udda retro/vintage-stil och förhoppningsvis få till en bättre utställning av mina smycken än jag har nu. Känns rätt spännande och som en nystart – det är ”bara” den lilla detaljen att hitta den där lägenheten jag vill ha…
Lite har det i alla fall smugit sig in, bla tack vare en gåva av örhängen från en trevlig kvinna jag träffade på utställningen och en bra loppis på Tyrolen i söndags.
Klassiska örhängen från 50/60-tal förutom blommorna uppe till vänster, de är snarare 40-tal. De hängande ”godisarna” var jag säker på att de var i glas när hon tog fram dem men nej, de är i plast.
Två armband, det vänstra är i bakelit från 30-talet och var ett riktigt loppisfynd för 20 kr och det högra armbandet är i samma ålder men i celluloid.
Tre broscher, fast den vänstra är nog någon form av ”hat flash”, dvs en brosch speciellt gjord gör att sitta på en hatt, men kan också vara gjord för att jålla ihop en sjal. I vilket fall är den troligen i galalith och från 30/40-talet. Broschen i mitten är en väldigt typisk celluloid-brosch från 30/40-talet och den högra är en art deco-brosch från 20/30-tal i krom och bakelit.
Några halsband från 50/60-tal, alla rätt typiska för sin tid, förutom halsbandet uppe till vänster som jag aldrig sett något liknande.
Så till sist, två halsband och ett hänge (?) som jag behöver undersöka lite mer, både vad gäller material och ålder. Eftersom jag just nu inte har orken så lägger jag ”detektivarbetet” på hög så länge.
Det är numera väldigt svårt att hitta bra vintage-smycken i allmänhet på loppis och det gäller även plastsmycken. Vore spännande att veta varför, kan människor mer så de inte skänks eller köps de upp av handlare? Eller börjar helt enkelt kvinnorna med välfyllda smyckeskrin ta slut?
D här veckan har jag i alla fall lite julafton eftersom mina samlade köp från England har dykt upp. Eftersom frakten numera är rätt dyr så samlar vi helt enkelt till vi fått ihop tillräckligt för att det ska kännas lönsamt att skicka. Det roliga med det är att det hinner bli köp under en rätt lång tidsperiod vilket gör att jag hunnit glömma vad jag köpt så därför känns det alltid som jag packar upp en present!
Tre charmiga set, alla från 50- och 60-talet. Från vänster till höger, set med armband och brosch från Coro i silverfärgad metall och celluloid, gult set med armband och halsband i thermoplast och kromfärgad metall och längst till höger också thermoplast men med en ganska ovanligt utformning.
En av dyrgriparna är det här vackra halsbandet från 30-talet i typisk art deco-stil, krom och galalith. ”Jakob Bengel lookalike”.
Ytterligare tre dyrgripar, alla tre i bakelit från 30-talet. Från vänster till höger, armband I mässing och bakelit, halsband bakelit på okänd metall och längst till höger ett mycket ovanligt armband med en fin skotte i metall och en grov kedja man ändrar vidden med, aldrig sett något liknande.
Två relativt tidiga plastsmycken från 20-talet i celluloid, det vänstra armbandet är ett ormarmband med strass för att bära på överarmen och till höger är en rätt vanlig variant på brosch från tidigt 20-tal.
Till slut fyra örhängen från olika tider. De rosa med ränder är i lucite och från 50/60-talet men de har nog vid tillfälle lagats eftersom en är upp och ner, dock enkelt att rätta till genom att ta loss ett av clipsen och vända på det, de orange är från 60-talet i tidstypisk design. Sen kommer två riktiga favoriter, de svarta i celluloid från 20/30-talet som skulle vara lika moderna idag och de ljuvliga vita i lucite som har ett mönster utskuret bakifrån för att skapa 3D-effekt. Tyvärr har clipsen rostat så den övre delen har blivit missfärgad. Ska göra ett försök med mitt vanliga trick, mjuk borste och tandkräm, och se om jag kan få bort åtminstone lite av det.
Blir tyvärr rätt lite pysslande med min samling för tillfället, varken skrivandet på boken eller katalogisering. Lite nytt har jag hittat enligt nedan men resten av samlingen är ”gömd” bakom möbler och saker som jag varit tvungen att flytta från två andra rum på grund av en tråkig vattenskada och dessutom lite andra avloppsproblem…
Och eftersom det står grejer överallt har jag heller inte ro att skapa nya smycken så det känns rätt trist. Längtar förtvivlat till när allt kring vattenskada och avlopp är fixat och jag ”får tillbaka” mitt hus (och mitt liv känns det som!) igen. Inte nog med två pandemi-år utan också snart ett år med hantverkare som går ut och in och allting i en enda röra, suck. Kan suga musten ur vem som helst men för mig, med lite andra utmaningar, gör att jag alldeles tappar styrfart. Men snart är det förhoppningsvis klart och det är sommar, även om inte den i år heller har mer än styrfart, då får jag upp farten in!
Fina halsband i plast kan man väl aldrig få för många? Särskilt inte härliga ”50/60-talare” i fina färger.
En siluett-brosch i celluloid och guldfärgad metall från 20/30-tal och två par örhängen från 60-talet helt i nyskick.
Och till sist två som kräver lite mer undersökning. Halsbandet skulle kunna vara 60-tal men också nyare, jag tror på 60-tal helt pga av lås och hur plasten ”känns” men kräver lite mer koll. Setet med hänge och örhängen såldes som bärnsten men jag är tveksam, tror mer på någon typ av plast. Men jag ska försöka använda det jag just lärt mig, bärnsten är ”elektriskt”. Ta en pappersnäsduk eller liknande och riv av en liten bit, gno smycket mot dina byxor eller något annat så du skapar statisk elektricitet och fastnar sen den lilla biten av pappersnäsduken är det bärnsten, annars plast. Jag såg detta tips på hur man testar bärnsten på Antiques Road trip på BBC men inte provat det än.
Pandemin och allt runtomkring la fullständigt en våt filt över lusten till eget mitt skapande. När sen Svenska Kraftnät vill ta mitt älskade sommarhus från mig, har fått en vattenskada i källaren och har ögonproblem så är det näst intill omöjligt att uppbåda någon kreativitet alls…
Men eftersom jag blivit tillfrågad om jag kan/vill sälja i Södratorps kvarn i sommar kände jag mig lite ”tvungen” att ta fram och gå igenom det jag skapat som fanns i gömmorna. Så roligt det helt plötsligt kändes! Dels hade jag betydligt mer i skåp och lådor än vad jag mindes, dels blev jag – äntligen – sugen på att skapa nytt. Det har jag inte varit på lääänge…
Nu känns dessutom det jag gör mer aktuellt än någonsin, återbruk har blivit betydligt mer ”i ropet” än när jag började. Dessutom har lappa och laga (som jag alltid ägnat mig åt) har blivit modernt. Är som någon sa, vem det nu var, allting går runt och väntar man tillräckligt längre blir man helt plötsligt modern!
Tar en smyckesvariant i taget, går igenom var och en så att jag kan se att de är fina och att det inte är något fel på dem. Dessutom bestämde jag mig för att ta nya bilder när jag ändå hade alla framme. Tycker att jag, tack vare ljuslådan, får bättre bilder och kanske jag blivit liiite bättre fotograf också?!
Först ringarna. Alla stommar är nya och justerbara, resten består av gamla knappar, udda clips-örhängen, spännen och en och annan söndrig brosch.
Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.
Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.
Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.
De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.
Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!
Några få broscher blev det.
Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…
Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!
.
En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.
En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.
Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.
Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?
Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.
Varför börjar man egentligen samla och varför just de saker man valt att samla på? Först vill jag skilja på att samla och oförmåga att skiljas från saker, i min värld är det två väldigt olika saker. Om du inte kan göra dig av med grejer har du fullt av alla möjliga saker men du samlar inte, samlar gör du när du har en specifik sak du samlar på och, i alla fall oftast, också kan eller vill kunna en hel del om. Ber om ursäkt redan här för mörka bilder men att fotografera i källaren har sina utmaningar…
Varför blir man då samlare? Finns nog i grunden något med att vi varit jägare och samlare i urtiden och att samlandet helt enkelt tillfredsställer något i vår reptilhjärna. Sedan finns det säkert nästan lika många skäl som olika samlare men i mitt fall är de gemensamma nämnarna att jag tycker något är fint och till det en väldigt stor dos vetgirighet/nyfikenhet. Jag älskar verkligen att lära mig nya saker, är det dessutom lite udda som inte så många kan desto bättre. Det är en drivkraft jag haft med mig genom hela livet, inte bara samlingarna utan jag har haft en hel karriär som i mångt och mycket vilat på vetgirighet och att söka nya utmaningar där jag har varit tvungen att lära mig nya saker.
Jag har tre samlingar, en aktiv och två lite mer vilande. En samling som varit med mig hela livet är mina böcker, jag skulle inte kunna leva i ett hem utan böcker. Jag har slukat böcker sen jag kunde börja läsa men jag älskar dessutom att äga dem, jag tycker det är fint med böcker och att de ger karaktär åt ett hem. Nuförtiden blir det inte så mycket påfyllning, läser fortfarande mycket men försöker hålla inköpen till en och annan fackbok. Jag är intresserad av allt möjligt men det blir mycket mode- och smyckehistoria av naturliga orsaker.
Den andra, också relativt vilande, samlingen är mitt gröna Gefle-porslin. Den samlingen började helt utefter att jag tyckte det var fint, gillar det ”bulliga” 30-talsuttrycket och den lite speciella färgen. Jag har naturligtvis grottat i kunskap kring dem men aldrig ”gått igång” så mycket utan det har hela tiden handlat om att jag helt enkelt tycker det är fint. Delar av samlingen används, vasarna mest, men jag har faktiskt börjat leka med tanken att låta delar av samlingen vandra vidare och bara behålla de jag använder men som samlare skär det lite i hjärtat… Så småningom behöver jag lägga ny matta i gillestugan (där samlingen står) och då passar jag nog på att göra om lite och då blir det nog dags att fundera lite mer ordentligt på vad jag ska göra med porslinet.
Och så min tredje, väldigt aktiva, samling av äldre plastsmycken. Den började också med något fint, ett lite coolt armband, som jag ville veta mer om. Upptäckte då hur otroligt lite information det fanns om äldre ”vanliga” smycken generellt och ännu mindre om äldre smycken i plast. Att jag dessutom älskar udda smycken som på ett eller annat sätt sticker ut, alltid varit intresserad av mode och modehistoria och var i ett läge i livet där jag både hade möjlighet och behov av en utmaning gjorde det helt enkelt oemotståndligt och på den vägen är det!
Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.
Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.
Celluloid
Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.
Sorgesmycken; ebonit, guttaperka och liknande ingen bakelit
I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…
Bakelitcelluloid Galalith
På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.
Lucite
Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.
Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.
Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.
Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.
helensjoyeriadotcom 