Vintagesmycken

60-talets op-mode

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Alla som känner mig lite bättre vet att jag är en svart-vit person, svart-vit på det sättet att 80-90 % av min garderob är svart, vit, grå eller kombinationer. Vad är då naturligare att en del av min samling består av svartvita smycken?

Många av de svartvita smycken som jag har i samlingen kommer från mitten av 60-talet och det som kallades op-mode eller op-art.

Op står för optical art, alltså optisk konst eller optiskt mode. Op-modet innebar starka färger och svartvita mönster i grafiska former. Mycket A-formade klänningar, kortkorta kjolar, täta strumpor och stövlar eller skor med avskuren tå. Till detta bar man svartvita örhängen, ofta stora, och/eller svartvita halsband och armband. Detta var ungdomens, Swingin London och Mary Qwants storhetstid, innan Flower Power tog över modet.

Det knepiga för en samlare som mig, som vill ha smycken från 60-talet och tidigare, inte senare, är att svartvitt har återkommit i modet i flera omgångar så det är ibland rätt svårt att veta om smycket ”är från tiden” som det så fint heter. Men man får ta till det vanliga, känslan (lär dig av att titta på och hantera då mycket smycken du kan) av om det är äldre, lås, clips etc (tänk bara på att de kan vara bytta). På 60-talet hade många olika plaster kommit så själva materialet har man inte så mycket dateringshjälp av som man har på äldre smycken. Bläddra i böcker, leta på nätet osv, osv.

Har naturligtvis en del i samlingen som är tveksamma, omöjligt att alltid ha rätt, men de flesta är jag ändå rätt säker på är från 60-talet.

Mary Quant hade en blomma som slog igenom stort, vilket naturligtvis gjorde att det gjordes mängder med kopior… Kvinnan jag köpte detta halsband och ring från hävdar att det är Mary Quant men det är helt omöjligt att veta. Kedjan ser tveksamt ny ut på halsbandet men ringen är definitivt från rätt tid.

Tre olika halsband med matchande örhängen, de vänstra är likadana men med vita resp svarta större pärlor, de översta till höger är i samma stil och båda paren örhängen kan fungera till vilket som av dessa tre halsband. Det nedre setet till höger är lite mer ”blommigt” och kan vara lite mer på väg över till Flower Power.

Olika par med örhängen, alla typiska från tiden. De övre brukar också räknas in i det som kallas ”Space Age”, dvs en aning längre fram på 60-talet när allt skulle vara rymdinspirerat.

Armband hittar man en del men de man ser på modebilder från den här tiden är de stela till vänster, de tillhörde väldigt tydligt ”looken”.

2018-01-16 12.14.28

Broscher var helt ute för den som gillade op-modet, hela 60-talets mode var ju en ungdomsrevolt där man absolut inte skulle se ut som sina föräldrar och då tillhör nog broscherna det som man ansåg tillhör föräldragenerationen. Jag äger två men är osäker på ålder på båda…

Lite nytt, kanske bakelit?

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Har ropat in ett halsband och en brosch som säljaren har gissat på bakelit. De är fina ändå, även om det inte skulle vara bakelit, jag samlar ju inte material på det sättet, men de ska testas.

 

Så fram med simichrome och tops (bomullspinnar ska det kanske heta?) för en koll.

2017-12-21 13.35.34

Halsbandet testar positivt, simichronen ändrar färg så fint, men broschen får jag nog fundera vidare på, blir inte riktigt klok vad det är. Det är alltid svårare med smycken där plasten är ”infattad”. När hela smycket är i plast är det lättare att klämma och känna, mycket handlar om hur plasten känns.

 

Förutom halsbandet och broschen har det smugit med några örhängen också, 50/60-tal.

 

Och så till sist ett coolt armband som jag är väldigt osäker på ålder men som jag gissar att det är lucite och, precis som örhängena, från 50/60-tal. Skulle eventuellt kunna vara 70-tal med tanke på att det är orange men även på 60-talet användes ”brandgult” som det ofta kallades på den tiden.

2017-12-21 13.32.40

Två restaurerings-objekt

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Jag har två halsband, båda i äldre celluloid, som behöver omvårdnad/lagning.

Detta halsband från 20-talet var i fint skick när jag ropade in det, när det kom fram var det liksom inte i riktigt lika fint skick… helt mosat. Trist när ett halsband i skör plast som överlevt nästan 100 år blir förstört i posthanteringen, suck. Men eftersom jag, naturligtvis, fick alla pengarna tillbaka så tänkte jag att det var synd att inte försöka mig på att laga det så gott det nu går. Jag är med i en facebook-grupp som handlar om att laga, vårda och göra om äldre smycken/vintagesmycken och har ställt frågan där vad som är klokast att göra. Tyvärr har jag fått svaret att missfärgningen tyvärr inte går att göra något åt men tipset är att ta till vara de hela delarna, sätta i nya ringar och sätta en kedja längst bak. Det tycker jag låter klokt så det ska jag ge mig på en dag.

Det andra renoveringsobjektet är ett halsband med en liten solfjäder, också detta 20-tal. Tyvärr har själva bandet som ska hålla ihop solfjädern försvunnit av tidens tand. Jag skulle tro att det ska till ett mycket tunt sidenband men det knepiga är hur man ska fästa det, äldre celluloid är både skört och kan vara brandfarligt (!) så det gäller att vara försiktig. Jag har ställt frågan i samma grupp men just lim är knepigt eftersom alla i gruppen är amerikaner eller från England och vi har ju inte samma typer av lim, eller snarare inte samma namn på limmet. Men jag går väl försöka testa på en liten del av kedjan eller något först…

Julmarknaden

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Har blivit lite dåligt bloggat den senaste veckan, all min tid har gått åt till att förbereda julmarknaden och ta hand om en nyopererad hund.

2017-10-30 12.19.32

Allt var klart och förberett, då blev min hund väldigt sjuk efter sin operation, och där stod jag jag med en julmarknad som jag inte visste vad jag skulle göra med. Jag hade redan hjälp av min vän Susanne eftersom jag inte kan stå mer än stund i taget, sedan måste jag hem och vila men vad skulle vi göra om jag inte kunde/orkade alls? Det är enda gången på året jag visar och säljer mina egengjorda smycken så det kändes rätt visset. Då kom underbara Kristine och bara tar hand om alltihop! Dessutom var hon en hejare på att sälja så nu kan jag med gott samvete göra fler smycken.

Kristine har många talanger men framför allt skriver hon, ni kan läsa mer om henne här Lorentzons.se.

Det är alltid en enorm ”boost” för självförtroendet att sälja sina alster, även när man inte säljer dem själv. Bara det att någon är beredd att betala för något jag gjort stärker mitt självförtroende som skapare (konstnär är ett för stort ord). Så skapar du något, våga att någon gång ge dig ut någonstans, det är verkligen roligt! Du måste ju inte sälja, det kan räcka att du letar upp en grupp på Facebook med samma intressen där du kan visa upp det du gör.

Sedan är skapande en lisa för själen, det är enda gången jag verkligen kan släppa allt, all värk och alla bekymmer. Samtidigt kräver skapande ro så det fungerar ju inte alltid…

Så till något helt annat…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Finns en hel del avarter på nätet men det finns massor med fördelar också, särskilt för nördar! Själv är jag med i diverse olika grupper på Facebook om vintagesmycken, plastsmycken,  återbrukssmycken och hur man restaurerar/lagar gamla smycken bland flera andra. Dessutom några med äldre saker generellt. För att inte tala om Pinterest och andra ställen där man kan ägna sig åt ögongodis och/eller att söka kunskap inom vintagesmyckens underbara värld. Eller bara googla…

 

Jag har en ”brosch” som jag sparat för att ha den i något halsband eftersom den i mitt tycke inte såg komplett ut. Men samtidigt såg den väldigt gammal ut, jag har haft den framme flera gånger men aldrig riktigt haft hjärta att börja göra något med den. Men när jag hade tag i den igen tänkte jag, måste försöka se om någon vet vad det är och om den är hel eller inte. Sagt och gjort, tog några fotografier och la ut den i en av grupperna med den ”enkla” frågan – vad är det och är den hel eller saknas något?

 

Förutom att den sitter på en platta, har kedjor som sitter lite lustigt och är märkligt tjock så har den en öppning på en sida medan de resterande tre är täckta.

 

Det är som är så underbart med de här grupperna med nördar är det alltid finns några stycken som med liv och lust ägnar sig åt att hjälpa till med detta mysterium, en som dessutom går ut frågan på några andra forum för att få fler människors synpunkter – det är så otroligt häftigt med människor som besitter en massa kunskap inom ett smalt, egentligen rätt oviktigt, område.

I alla fall så blev slutsatsen följande från de samlade synpunkterna (från bilder ska ju sägas);

De allra flesta tror att detta är en form vinaigrette/doftdosa från ”Victoria-tiden”, dvs från mitten till slutet på 1800-talet. Rådet var, spara den som den är och ta den till en juvelerare och/eller någon som kan äldre smycken och stenar och gör en bedömning – det kan löna sig. Kan vara ädel metall, kan vara ”äkta” stenar men oavsett är det ett vackert antikt smycke som det inte finns så många kvar av.

Så broschen/doftdosan blir tills vidare istoppad i min lilla låda ”smycken jag tror är Något extra” i väntan på någon möjlighet att visa dem i verkligheten för någon kunnig, någon expert från Antikrundan eller något sånt vore kul.

Ben och plast

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Två material som jag fortfarande har väldigt svårt att skilja på är ben och plast, celluloid, de kan vara otroligt svåra. Många äldre broscher, halsband och armband kan vara utskuret ur ben men också utskuren celluloid. Celluloid kom ju till för att just efterlikna ben, elfenben, så det är egentligen kanske inte så konstigt. Det som gör det extra svårt, och samtidigt bra, är att ben rätt sällan är elfenben utan oftast ben från oxe/nöt – och det känns ok att hantera.

 

Finns flera sätt att försöka skilja plast och ben åt;

Ett är lukt, gnid på det/den så den blir varm och lukta, celluloid luktar kamfer/malkulor eller lätt konstgjort (lukta på en äldre bordtennisboll!) medan ben luktar just ben, tänk kött/stek. Istället för att gnida kan man istället spola den under riktigt hett vatten, då kan man också få fram lukten.

 

Ett annat är, om man vågar eller hittar något undangömt ställe att testa på, är att värma upp en nål eller liknande och försiktigt trycka den heta metallen mot materialet, den mesta plast smälter vilket ben inte gör. Men man ska veta att man gör åverkan på smycket så jag tycker nog att man använder detta sätt väldigt sällan och väldigt försiktigt. Dessutom är riktigt gammal celluloid rätt eldfarligt… Dessutom kan man förstöra värdet om det är ett riktigt gammalt fint smycke.

Man kan syna materialet mot ljuset, har man ett relativt tunt smycke är celluloid rätt genomskinligt vilket ben inte är i samma utsträckning. Tittar man i lupp har oftast ben vissa oregelbundenheter i materialet som plast inte har.

Ytterligare en variant är att försiktigt knacka mot tänderna, plast och ben har väldigt olika ljud – men det förutsätter att man har ett smycke som man vet säkert är det ena eller andra som jämförelse. Sak samma med tyngd, ben känns kompaktare och tyngre än plast men det förutsätter också två smycken man kan  jämföra mellan där man vet vad det är för material i det ena.

Och den sista (?!) varianten är att hålla det mot kinden, ben är ”svalare” än plast,  inte så kallt som glas och sten men definitivt kallare än plast. Även denna variant är lättare om man har ett plastsmycke som man säkert vet är plast och jämföra med.

Det bidde ännu ett halsband…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Igår gjorde jag klart ännu ett halsband, denna gången i svart i guld. ”Hänget” vet jag inte riktigt vad det varit, tror att det möjligen kan ha varit ett lås. Såg på en av facebookssidorna jag följer att det var ute ett par matchande örhängen så jag tänker att det funnits ett set med örhängen och ett halsband med detta lås.

2017-09-29 08.43.10

Vad det som varit i mitten av det svarta hänget vet jag inte heller, det var tomt så det har fått en pärla. Resten är diverse lösa delar jag räddat från annat.

Hänget var väldigt ojämnt och vasst på baksidan och eftersom det är i en fördjupning var det nästan omöjligt att fila ner det vassa så jag har täckt baksidan med skinn.

2017-09-29 08.43.17

 

Fotograferar ifatt

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Idag passar jag på att komma ikapp lite med fotograferandet. Det gäller att passa på när det är en dag som är lite ljusare, svårt att få till det bra när det är så mörkt ute som det har varit ett tag. Fotograferar man bara med naturligt ljus måste det ju liksom vara ljust!

 

Blivit några celluloid-broscher, örhängen och armband. De otroligt läckra örhängena uppe till höger har nog, precis som säljaren sa, fått sina glittrande stenar senare, de har nog inte funnits där från början. Setet längst upp till vänster känner jag mig väldigt ambivalent till, det borde vara 50-tal men ser otroligt nytt ut – kan det vara en modernare kopia? Fast jag har aldrig sett kopior… De två med blommor är japanska, troligen från 40/50-tal.

Lite hundar har det också blivit, alla äldre och i celluloid.  Kan det vara för att jag har hund som som gör att jag är så förtjust i de här?!

De här två armbanden hittade jag på Erikshjälpen förra veckan. Stela armband är alltid otroligt svåra att datera, de har sett likadana ut i årtionden, men de här tyckte jag hade så 60-talsinspirerat mönster och en lite annan känsla i plasten än dagens så jag tror de kan vara ”från tiden”.

Så till sist, en ljuvlig elefant som är i lucite från 50-talet, en hjärtformad brosch till min siluett-samling och en rund brosch som symboliserar utmaningen med äldre plastsmycken, den är mycket äldre än man kan tro vid en första anblick, den är från 20/30-tal!

Ett nytt halsband

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Har, äntligen, kommit igång med att göra lite smycken igen. Hoppas jag fått tillbaka ”suget”, nu ska jag bara klara av att sitta lite då och då… just nu ser jag fram emot julmarknaden men det hinner ändra sig många gånger beroende på dagsform.

Är i alla fall ganska nöjd med det här halsbandet. Det är inte på något sätt avancerat, en omgjord brosch som hänge och ett söndrigt halsband – men det kan ju bli fint ändå!

2017-09-08 16.28.592017-09-08 16.30.40

Silhuett-broscher i celluloid

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

En del av min samling består av silhuett-broscher i celluloid, de flesta är från 20- och 30-talet, art deco-perioden. Många, särskilt i en speciell stil, som de här ovan, är franska och märkta Depose France. Och kommer troligen från något som hette Mapouse France.

2017-09-08 13.33.20

Depose trodde jag länge att det var ett tillverkarnamn tills jag undersökte saken lite mer och lärde mig att det bara betyder ungefär Patent… Svårt att hitta information om de här, allt jag lärt mig kring detta kommer från nätet, andra samlare, säljare och liknande. Så, som med allt annat man hittar på nätet, sanningshalt kan aldrig garanteras.

Den här typen av broscher har, förutom Frankrike, också tillverkats i andra länder. En av de jag har, den lilla fina balettdansösen, är märkt Wales.

 

Tyvärr saknar hon en arm så hittar jag en likadan så ska jag byta ut henne. Men troligen är detta en helt europeisk företeelse, näsran bara fransk, eftersom de inte finns omnämnda i de böcker jag har om plastsmycken, de flesta med amerikanskt ursprung. Finns lite i ”bibeln” för många när det gäller vintage-smycken Warman’s.

Celluloid började användas i smycken runt sekelskiftet för att efterlikna bla elfenben och jag tänker att det har funnits broscher i elfenben med det här utseendet men det är bara en lös gissning från min sida.

 

De är oftast väldigt sköra, många små detaljer, så det är inte helt ovanligt att det saknas något så det gäller att syna dem noga. Men med tanke på åldern på de här och alla smådetaljer är det ju egentligen helt otroligt att det finns hela kvar! Dessutom är många av dem tredimensionella, vilket ger ännu fler smådelar.

Finns en variant med ”baksida”, eller med ”glas” framför, de har ju naturligtvis inte varit lika utsatta så de är oftare hela. Jag gissar att de här kanske är något senare och något mer ”massproducerade” eftersom de inte är lika detaljrika.

 

Jag tror att många, de flesta, är franska, inte bara de som är märkta Depose France, eftersom det finns en del som ser ut som turistsouvenirer med franska sevärdheter.

 

Förutom de som har ”elfenbens-färg” så finns det en färglagd variant också. Jag upplever att de är något mer ovanliga är de andra, men det har jag inget belägg gör mer än att jag ser fler av de andra till salu. Om de tillverkades så eller färglagts efterteråt, vem vet…

 

Jag har hittat bilder på nätet där det finns en etikett där det står Les creations Maloupa Paris, även Warman’s hänvisar till detta namn. Tyvärr är det uppenbarligen väldigt lite känt om detta företag, så även inbitna samlare av just de här vet inte mer än så.