Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.
I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!
Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.
Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.
Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!
Min hobby, förutom min samling, är att ta hand om gamla saker, i första hand smycken men även äldre kläder. Jag har alltid varit road av mode, historia och hantverk och dessa intressen fick så småningom smälta samman till att framför allt vårda äldre smycken men också äldre kläder och prylar. Och då måste/får man lära sig alla möjliga knep för rengöring.
Vill du rengöra äldre kläder själv kommer du rätt långt med Yes diskmedel, potatismjöl, ättika och galltvål. Viktigt att tänka på, precis som med smycken, är att det är ett äldre plagg du hanterar, skörare tyg, skörare sömmar etc så alltid med varsamhet! Alla material kan inte heller tvättas i vatten så det absolut första är att försöka klura ut material eller i alla fall typ av material. Ibland är kanske plagget i så dåligt skick att du inte har något att förlora men försiktighet gäller. En del material kan också krympa väldigt mycket och kräver att ångas. Jag är inte på något sätt fullärd, jag trevar mig fortfarande fram…
Yes diskmedel fungerar bra på tex fettfläckar. Fukta fläcken och/eller en svamp, på med yes diskmedel och gno försiktigt så du får upp ett lödder. Låt sedan klädesplagget ligga en rejäl stund så diskmedlet får en chans att bearbeta fläcken, tvätta eller skölj sedan. Är det en fläck som suttit länge kan du få göra om det några gånger.
Ättika tar bort lukt. Många äldre plagg kan ju lukta gammal vind, eller allmänt ofräscht. Häll lite ättika i sköljfacket när du tvättar så får du bukt med, i alla fall vissa typer, av dålig lukt. Fungerar också att ställa i en kopp med ättika och hänga in plagget i tex en garderob som är någorlunda tät. Annars gör vind och solsken underverk – men vi har ju inte alltid så mycket av den varan!
Potatismjöl är bra när det gäller att ta bort gamla svettfläckar. Förr tvättade man ju inte allting hela tiden så som vi gör idag (vi tvättar sönder våra kläder snarare än att slita upp dem) utan man hängde ut och vädrade och har man otur får man tag i en jättefin klänning men med svettfläckar som förstör utseendet. Rör ut potatismjöl i vatten så du får en kladdig massa, stryk ut det över fläcken/fläckarna och låt torka ordentligt. När det har torkat kan du plocka bort det stelnade potatismjölet men det kräver en sköljning eller tvätt för att få bort det sista.
Galltvål fungerar på alla möjliga sorters fläckar. Om man väljer flytande eller i fast form är en smaksak, själv tycker jag det beror på hur mycket jag vågar mekaniskt bearbeta fläcken. Du gör som med yes, fukta fläcken och bearbeta galltvålen så du får ett lödder, för hand eller med en mjuk svamp. Låt sedan plagget ligga en rejäl stund så tvålen går bearbeta fläcken, sen tvättar/sköljer du som vanligt.
För alla ”gamla” fläckar gäller det ofta att vara lite ihärdig, du kanske kan behöva göra om proceduren ett par gånger men ge inte tappt, de flesta fläckar går faktiskt att få bort.
Fördelen med alla ovanstående jämfört med de fläckborttagningsmedel du kan köpa är att du inte behöver vara rädd att medlen själva sätter fläckar. Sen finns det andra fallgropar med äldre tyger men jag har aldrig råkat ut för att jag förstört något med ovanstående metoder.
Ropade hem en fin Katja of Sweden (har en lite samling såna…) men den hade tyvärr flera fläckar fram som såg ut som fettfläckar, tyvärr lite svåra att fånga på bild. När jag ville ha ersättning för att den var i sämre skick än beskrivet (Sellpy, du kan göra fynd men är ofta alldeles för dåligt kollade) så ville de ha klänningen i retur men jag ville ju hellre behålla den och försöka få bort fläckarna! Så jag bestämde mig för att prova att ta bort fläckarna, gick inte det skulle jag skicka den i retur. Så vad göra? Eftersom jag misstänkte fettfläckar av något slag gav jag mig på den med Yes diskmedel, jag har kört två omgångar, diskmedel, sköljning, diskmedel och sköljning. Och fläckarna försvann i princip helt!
Jag kan varmt rekommendera bästa gruppen ”Vintage info/tvättråd/märkning & inspiration” på FB, i princip allt jag kan om äldre plagg har jag lärt mig där. Kunniga, trevlig ton och massor med glada tillrop.
Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.
På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.
Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.
Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.
Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.
Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.
Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…
Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.
På 30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.
På 40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.
50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.
60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.
Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.
Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…
Jag är väldigt förtjust i den här typen av armband i celluloid från 30/40-talet. De kommer oftast från Japan och kan vara antingen gjutna eller skurna/snidade. Den absolut vanligaste är ett mellanting, gjutna och sedan skurna och ”tillfixade” i efterhand. Väääldigt svårt att se skillnad på varianterna så det har jag lagt ner, känns inte som det är så otroligt viktigt att hålla reda på.
Skälet till att jag tycker så mycket om de här är alla små detaljer, vid en snabb blick kan man tycka att två armband är lika men börjar man syna dem i detalj så ser man att de inte alls är likadana. Som de här två i ljust turkosblått, eller vad man nu ska kalla den här färgen, som när man synar dem upptäcker ett djur som letat sig in bland blommor och vinrankor…
Den absolut vanligaste färgen är denna som ska efterlikna elfenben. Vet inte om de möjligen var något vitare från början och blivit lite gulare med åren, den utvecklingen har ofta de äldre plasterna. Har gått igenom dessa ordentligt och gått igenom färger och alla detaljer för att se om jag hade några dubletter, två hittade jag som faktiskt var exakt lika men resten var alla olika. Köper man på nätet enbart med hjälp av några enstaka bilder så är det otroligt svårt att se om det är ett likadant som jag redan har eller inte, just beroende på de små, små detaljer som kan skilja.
De här två var också exakt lika i mönstret men båda får stanna eftersom de har så pass olika färg, den ena är ovanligt vit och därför intressant att behålla.
Här är en hel ”hög” som vid en första anblick är lika men med olika detaljer. Den som sticker ut, och som är ovanlig, är den med det rytande lejonet (eller är det kanske en tiger?!). Du kan hitta djur som gömmer sig bland blommorna, elefanter är vanligast, men den här modellen är ovanlig.
Sen finns de som målade i olika färger. Om alla har varit starka i färgen från början eller om det fanns bleka och stark färgade redan då är det nog ingen som vet. Personligen är jag mest förjust i dem med lite bleka färger som ser ut som om de tappat färg av ålder.
De finns i olika färger, de är alltså inte målade som de ovan utan celluloiden är infärgad. Vanligaste färgen är nog orange sedan är övriga färgen betydligt mindre vanliga. Enfärgad mörkt blå har jag aldrig lyckats hitta, det finns men är mer ovanlig än de andra färgerna.
Och så till sist, två jag hela tiden trott var likadana, bara olika färger. Men döm om min förvåning när jag tog fram dem och upptäckte att de faktiskt var väldigt olika! Jo, framsidan med den stora blomman (dahlia?) var likadan men resten såg ju helt annorlunda ut.
Blir en bra slutkläm – se till att syna det du köper ordentligt!
Först – värdefulla smycken med äkta stenar tycker jag att du ska lämna in till guldsmed för rengöring så du inte riskerar förstöra något.
Och för det andra – kom ihåg att det är gamla/äldre smycken du håller på med. Var inte för energisk med rengöringen, du tar ju också bort patina om du gör smycket som nytt.
Några bra saker att ha hemma för rengöring är något som finns redan i de flesta hem, hårschampo, tandkräm, mjuk tandborste, bakpulver, aluminiumfolie, välanvänd diskhandduk och/eller ett gammalt lakan eller örngott. Någon/några putsdukar som är gjorda för fönster, kakel eller andra släta ytor kan också vara bra att ha. Med detta kommer du långt med rengöring av såna smycken som jag älskar, dvs äldre bijouterier.
Oavsett hur du tvättar/rengör dina smycken och även om du torkar dem ordentligt efteråt – låt dem ligga framme och torka ordentligt! Hur noga du än torkar finns det alltid risk för att det är en aning fukt kvar och den vill vi inte ”stänga in”.
Var också extra försiktig när det handlar om smycken med stenar och pärlor. Låt aldrig ett smycke med stenar/pärlor ligga i blöt om de inte sitter med ”klor”, man vet aldrig hur gammalt lim och annat kan reagera om det får ligga en stund i vatten. Det andra du aldrig ska göra är att rengöra smycken över handfatet eller vasken, håll dig till att vara över handduk eller liknande textil. Varför? Jo, om olyckan är framme och du tappar tex en sten så försvinner den inte ner i avloppet! Har du bara stenen kvar kan du ju alltid sätta dit den igen, har den åkt ner i avloppet är den ohjälpligt borta (talar av egen erfarenhet, lyckats med just det konststycket!). Är du dessutom över något textilt minskar risken att stenen eller pärlan ”hoppar” iväg utan stannar i handduken.
Hårschampo är en väldigt bra och enkel rengörare av helt vanligt smuts som det blir av användning. Ta en en klick i handen, lägg smycket i schampot och ”gnugga” så du får ett lödder (beroende på schampo kan du eventuellt behöva några droppar vatten för att få lödder) och tvätta ungefär som du tvättar händerna. Skölj och torka (det bästa är en mycket använd och mjuk diskhandduk eller en bit av ett gammalt slitet lakan) och du har ett rent och fint smycke igen. Fungerar på de allra flesta material. Också ett bra sätt att tvätta dina ringar i dessa tider av smitta…
Behöver smycket lite mer rengöring eller är lite större och svårare att gnugga med schampo i handen? Då plockar du fram tandborsten (den mjukaste varianten) och antingen schampot eller tandkrämen beroende på grad av nedsmutsning. Om det ”bara” är ett större smycke som är normalsmutsat tar du schampot och gör som ovan, dvs en klick och kanske lite vatten och så kör du med tandborsten över smycket, skölj och torka.
Silverbrosch med korall, rengjort med tandborste och tandkräm
Har du däremot ett smycke som är ganska nedsmutsat och/eller blivit väldigt missfärgat av ålder (funkar även bra för silver och för smycken med stenar) så tar du tandborste och tandkräm. Samma sak som med schampot, blöt tandborsten en aning så det löddrar och så borsta. Tandborsten gör att du kommer åt bättre än med händerna och tandkräm har en lätt slipeffekt. Se ett hur fint det kan bli ovan.
Har du ett silversmycke som blivit väldigt missfärgat? Då tar du fram aluminiumfolie och bakpulver. Klä en skål med folien, lägg i smycket och täck med bakpulver. Koka upp vatten och häll över. Då börjar det bubbla upp. Låt smycket ligga kvar tills det har svalnat så mycket att du kan ta upp det med händerna. Skölj och torka. Var det väldigt missfärgat så kanske du kan behöva putsa det och/eller köra en omgång till i badet. Men OBS! Du kan bara använda detta bad om du är säker på att det är silver. Är det silverpläterat finns det en viss risk att du istället förstör ytbeläggningen. Är du osäker, använd något av de andra rengöringsmetoderna.
Och till sist, har du tex en armring med stenar som du inte vågar ge dig på med något av ovanstående? Eller som bara behöver lite ny glans? En putsduk gjord för fönster, kakel eller någon annan slät yta, kan du komma rätt långt med. Torka försiktigt av den med fuktad trasa (ev med en aning schampo i), torka och putsa upp den med putsduken.
Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.
Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.
Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.
Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.
Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.
Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.
bakelit 30/40-tal
bakelit 30/40-tal
okänt plastmaterial 60-tal
lucite 40/50-tal
Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.
Buch & Deichmann 70-tal
Buch & Deichmann 70-tal
Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.
trol ebonit 1900/10
kompositmaterial 40/50-tal
Bakelit 10/20-tal
glas/stenkol/onyx? 1890/1900/1910
glas/stenkol/onyx 10/20-tal
glas/stenkol/onyx? 30-tal art deco
Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.
Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.
Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.
Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.
På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).
Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…
Mest av en slump (köpte något av henne på eBay) fick jag kontakt med Naomi Thompson. Hon tipsade mig om sin FB- sida för äldre plastsmycken, vi började skriva till varandra och på den vägen är det… Då hade jag ingen aning om att hon både hade skrivit flera böcker om vintage och anses som en kunnig samlare inom hennes specialområde äldre plastsmycken (särskilt bakelit). Jag har senare också lärt mig att hon lever på att köpa & sälja äldre smycken. Hon driver flera FB-sidor, inte bara plastsmycken, utan även äldre smycken generellt.
Jag äger en av hennes böcker ”Style me vintage – accessories”, inte så märkligt eftersom det täcker in mitt intresse-område, men det finns flera i serien om kläder, hår och hem. Även om de har några år på nacken kan jag varmt rekommendera dem.
Kul också när jag upptäckte ett bra reportage om bakelit i Homes & Antiques och när jag bläddrade fram till det också hittade Naomi som ”Collector Profile”. Jag köper den inte jämt men ibland är den rätt kul att bläddra i, just denna är augusti-numret. De finns att köpa på nätet, även äldre nummer.
Det är inte billigt att köpa av någon som kan sin sak – men – eftersom det har blivit så mycket gissande och höga priser för sådant som inte är dyrbart på Tradera så betalar jag faktiskt hellre lite mer och vet vad jag får! Dessutom vet Naomi rätt bra vad jag kan vara intresserad av så hon tipsar mig ofta om hon lägger ut något hon tror passar. Nu har jag ju bara ett liiitet problem, vad händer med Brexit?! Kommer det att bli alldeles för dyrt att köpa från England? Tyvärr hände det med USA, snordyrt att köpa därifrån numera, skyhöga avgifter när man tarbin det till Sverige och väldigt dyr frakt, risken är tyvärr överhängande att samma sak kommer att hända med England…
Försöker ta broscherna i lådan i någon slags tematisk ordning bara för att det ska bli lättare att leta info. Denna gång blir det lite kvinnor, kameer och en fin skridskoåkare.
Men först sorterar jag ut det jag ser/känner direkt antingen är fel material, många är aldrig genomgångna sedan jag köpte dem i samlandets början och därför gömmer det sig lite som inte ska vara där. Som de här två ovan tex, de är båda i något annat material än plast så de får hamna i ”att sälja”-högen.
Sedan har jag få ett gäng med kameer, i detta fall alla i celluloid och från 30/40-talet (det är en låda med broscher från 30/40-tal jag går igenom).
Kameer kan vara svårt, ibland är det nästan omöjligt att bedöma genom att bara titta på den vad som är plast och vad som är annat material, i dessa fall tex. Då är det klämma och känna som gäller, känn efter om det är kallt eller har kroppstemperatur, hur låter det om du knackar på det (jag knackar mot tänderna). Dessa två är i celluloid och från 30-talet men visst ser de ut som de skulle kunna vara av sten/snäcka?
Till sist har vi denna tjusiga skridskoprinsessa i celluloid från 40-talet, visst är hon fin?
helensjoyeriadotcom 