”Sorgesmycken”

Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.

Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.

Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.

De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.

I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.

Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.

Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.

Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.

Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.

Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!

Svåra material

Har så smått börjat sortera i lådan/lådorna med osäkra och svåra material. Det finns ett antal knepiga material som jag fortfarande har svårt att skilja ordentligt på. Dels är jag urdålig på olika stenar, det kan säkert passera mig något ”äkta” utan att jag förstår det, dels är det svårt att skilja mellan glaspärlor och ev pärlor i sten, tex svart glas och stenkol/jet.

Sedan är det ju det som liknar ”mina” material, dvs plast och tex bärnsten, korall, ben, horn och liknande material som kan vara väldigt plastlika.

20190410_143836

Det enklaste knepet först, plast är kroppstempererat och glas/sten är kallt. Det kan man alltid använda när man är på loppis eller liknande ställen och är osäker. Det man måste tänka på är bara att om loppisen är utomhus och det är småkallt så är naturligtvis även plasten kall direkt när du tar den så helt självklart är det inte att man direkt kan säga vilket. Sen är det fler material som inte är kalla, bärnsten och korall tex. Ben kan däremot upplevas rätt kallt. Halsbandet här ovan är en typisk missbedömning på bild, ser ju på alla sätt ut som plast men så fort jag fick det i min hand insåg jag att det var glaspärlor. Nu har jag lärt mig att fråga ordentligt innan jag köper men det blir ändå fel ibland…

Tyngd kan ge en fingervisning men tex äldre bakelithalsband kan vara nästan lika tungt som ett halsband i glaspärlor. Korall, bärnsten, ben och horn är relativt lätta material, lika lätta som plast.

Nu har jag ju lärt mig allt eftersom och jag upptäcker att en del jag köpte på nätet i början vet jag nu vad det är eller att det i alla fall inte är plast. De två röda halsbanden ovan minns jag att jag inte förstod vad det var när jag köpte dem, nu ser jag genast att båda halsbanden är gjorda av målade mindre snäckor. Superfina men inget för mig.

Två material jag inte nämnt är pärlemor och trä. Den vänstra broschen visade sig vara i plast (”varm” att ta på) och inte pärlemor som det faktiskt ser ut som. Pärlemor tillhör sten-varianten och är kall att ta på. På bild är det helt omöjligt att avgöra. Ett annat material som kan vara otroligt knepigt är trä. Jag är fortfarande väldigt osäker på brosch och örhängen med metallinläggning (silver? tenn?) till höger men jag tror att de är i något slags trä och inte i plast men, som sagt, domen har inte riktigt fallit än…

Detta armband med skarabeer tror jag såldes till mig som plast men jag ser direkt nu (och känner) att detta är ben. Men plast och ben kan vara otroligt svårt att skilja åt, särskilt på bild men även i självaste verkligheten. Värme/kyla är en parameter, utseende en annan. Ben har ofta lite ojämnheter med lite bruna ”streck” men skuret, polerat ben och äldre celluloid kan vara nästan omöjligt att skilja på.

20190410_143918

Till sist ett material som jag i början trodde var plast men som jag senare lärt mig är en slags massa, en typ av föregångare till cernitlera. En del kallar detta ”tuggat franskbröd”, vet inte om man kanske kunde göra egen massa av franskbröd? I alla fall är inte detta vad som räknas till traditionell plast. De är äldre, kommer från 40/50-talet. Det är som med halsbanden, fina men inget för mig.