plastsmycken

Undrar hur många gånger…

~ helensjoy ~ 2 kommentarer

… jag plockat om den äldsta delen av samlingen? Jag kämpar hela tiden med hur jag ska förvara och katalogisera samlingen och naturligtvis börjar jag alltid bakifrån. Nu har jag köpt ytterligare ett skåp och jag har bestämt mig för att ha den äldsta, och sköraste, delen av samlingen där. Det är smålådor vilket innebär att jag kan sprida ut och lägga dem var för sig och då behöver jag inte ha dem med stenar liggande i plastpåse med rädsla för att tappa stenar om jag plockar bland dem. Det florerar teorier att det inte ska vara bra att förvara gamla plastsmycken i plastpåse men ingen jag har pratat med vet om det är sant eller inte. Men bara för att vara på den säkra sidan plockar jag ut dem från de plastpåsar som jag hittills förvarat dem i. De blir också lättare att se när de dels inte ligger i plast, dels är lite mer utspridda. Har också lagt filt i botten på alla lådor så de dels ska ligga stilla, dels ska ligga mjukt och förhoppningsvis inte skadas. Tidig celluloid (och alla andra varianter man försökte med) kan vara väldigt skört och behöver hanteras med omsorg och försiktighet.

Som jag alltid skriver är det väldigt svårt att ange ett exakt 10-tal så även under ”fram till och med 1920-talet” finns det en del av dem som jag daterar till 20/30-tal. Jag har valt att försöka ta dem som utseendemässigt mer hör hemma i 20-talet, även om de egentligen är nästan omöjliga att datera så exakt.

Jag har också flyttat mina siluett-broscher till samma ställe, de flesta av dem tillhör 20-talet. De som jag bedömer är senare kommer att vara i ”sin” ålderskategori. Ska försöka hålla mig till ålder i min katalogisering och inte ha så många små ”undersamlingar”. Jag kan ju ha dem för sig ändå men ändå under ålder tänker jag, rädd att jag aldrig får någon riktig ordning annars. Även sorgesmycken ska få flytta in men de behöver jag åldersbestämma lite bättre innan jag gör det.

Ska jag – till slut – skriva den där boken känner jag att samlingen borde vara katalogiserad innan dess. Vissa kapitel går ju att skriva ändå men, men…

Går igenom lite set

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Har flyttat ett skåp eftersom jag köpte ytterligare ett skåp till samlingen (!) och inser att jag behöver fundera på hur jag ska hantera seten jag äger. Lyssnar på favoritkanalen på radion, Gold fm (hittas på Radioplay), som dagen till ära spelar lite önskemusik för mig (tack Ray och Malin) och bänkar mig med seten.

Fram till nu har jag hanterat dem för sig, mycket för att se om det dyker upp ytterligare delar. Men egentligen borde jag kanske göra det omvända och ta mina halsband och se om jag har matchande örhängen, broscher eller armband?! Lite knepigt det där, så länge går jag igenom dem, kollar att de verkligen är ett set, material och ålder. Där finns också en fundering för samlingen – vad är ett set? Ska de ha hört ihop från början eller ”räcker” det med tex ett matchande örhängen till ett halsband? I form av katalogiserande kräver det en funderare…

Ja, ja – så länge får jag bara försöka hålla ordning på dem,

Två fina set, båda i form av olika typer av celluloid och från 50/60-talet. Setet till vänster är i en kombination av plast och glas, blommorna i plast och pärlorna i glas. Setet till höger är i en typ av celluloid som brukar kallas ”featherlite” alltså eg fjäderlätt. Svårt att förklara men den ser lite uppblåst ut. Ganska vanligt, speciellt i slutet på perioden av celluloid.

Här är en sån där knepig fråga, vad är ett ”riktigt” set? Alla tre delarna är likadana, rosor, löv och pärlor på guldfärgad metall men tittar man riktigt noga ser man att halsband och örhängen båda har en färgskiftning mellan blomma och löv som armbandet inte har, syns bäst på bilden till höger. När man bär det syns det så klart inte eftersom de inte är bredvid varandra men när man katalogiserar dem?! Tills vidare tycker jag att de är lika nog så de får hänga ihop. Setet är i celluloid och från 50-talet, möjligen sent 40-tal.

Ett annat set i lucite och från 50/60-talet med funderingar kring. Inte om det är ett set, det är ju tydligt att det är, men VAD är det? När jag köpte det har jag något avlägset minne av att jag trodde det var ett armband med matchande örhängen men inser nu att det kan det ju inte vara – de sitter ju inte kvar på örat. Men vad är det, har aldrig sett den varianten? Någon form av brosch-clips? Eller knappar? Era gissningar är lika goda som mina… Får nog ta en djupdykning i mina smyckeböcker gör att se om jag hittar något liknande.

Ursäkta de mörka bilderna (fotoljuset inte strålande idag) men detta ska vara Mary Quants mycket klassiska blomma. När jag köpte detta sas det att det är Mary Quant men det är ju helt omöjligt att veta, finns ingen som helst märkning. Tittar jag på detaljerna så är det nog åldersmässigt rätt men jag tänker att detta var ett mönster som var väldigt enkelt att kopiera så det får helt enkelt vara ett set i Mary Quant-stil.

Och så lite frukt och bär, blommor går på något sätt aldrig ur modet men frukt och bär var mest moderna under 50/60-talet och har väl egentligen aldrig varit särskilt poppis varken före eller efter. Möjligtvis med undantag för ett kort period i slutet på 80-talet som jag vill minnas att jag hade fruktörhängen i trä.

Avslutar dagen med ett antal set som består av armband med matchande örhängen i thermoplast/lucite förutom det blå uppe till vänster som är i celluloid och det otroligt snygga i svart och ofärgad plast som är både lucite och celluloid. Alla 50-talare utom möjligen det svarta/ofärgade som ev kan vara tidigare. Eftersom 50-talet var setens stora årtionde, tänk jumper-set, så kan jag tänka mig att till de flesta av dessa set kan det finnas matchande halsband där ute att finna – med lite tur och envishet så vem vet, plötsligt händer det!

Jag en sakletare, samlare och återskapare

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ljuva 60-tal, del 1

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Jag är väldigt förtjust i art deco och 30-talet, mycket beroende på att det är så bärbart idag nästan 100 år senare. Men min absolut största kärlek är 60-talet och framför allt op-modet, även detta väldigt bärbart idag. Men i dessa tider behöver vi också lite färg och det var det gott om på 60-talet, härliga knalliga färger. När det handlar om plastsmycken kan det ibland vara rätt svårt att skilja på 50- och 60-tal men det är lite mer galet och lite färggrannare på 60-talet.

Det är svårt att hitta klänningar i ”äkta” op-mode från tiden (som dessutom min väldigt icke 60-taliga kropp får plats i!) men jag är i alla fall stolt ägare till en. Jag har en till men tror den är något senare, slutet 60-talet eller möjligtvis början av 70-talet. Och sen en urläcker ”överdel” som ser ut som Chrysler Building i NY som bärs med byxor, den är från tiden.

60-talets mode är fortfarande väldigt bärbart, möjligtvis med undantag för längden om man som jag är 175 cm lång, och det kräver ingen getingmidja (eller en extremt tuff korsett) som mycket av 50-talsmodet kräver. Jag är också förtjust i de raka/trubbiga skorna som också är väldigt bärbara än idag. Står man stadigt på jorden i storlek 40 så hittar man inte massor man får på fötterna men man kan ju ha några att titta på! Och några ”fusk” kan man ju ha som är av senare årsmodell. Skorna till höger är oanvända Pierre Cardin-skor från 60-talet och de mittersta i bilden till höger, de andra två av senare årsmodell.

Det är lättare att hitta smycken i op-stil, även om du inte hittar massor av detta heller. En period på 80-talet var stora svartvita plastsmycken populära vilket ibland kan göra det knepigt, det gäller att kolla noga på lås, baksidor etc

Den här underbara ljusblå klänningen är sömmerskesydd i Växjö på 60-talet. Denna klänning är inte något jag bär utan den tillhör samlingen. Grundprincipen annars är, när det gäller vintage-kläder, att jag ska kunna bära dem. Men jag har gjort några undantag, ett är kläder märkta/ursprung med Växjö. I del två får du se någon till plus några hattarna.

Vill du ha ett halsband som syns? Då ska du bära det röda och svarta halsbandet till höger, helt ”alldeles för mycket”-underbart!

Den här gula ensemblen, som också har en tillhörande kavaj, önskar jag såå att jag kunde ha – den är precis min stil. Men i väntan på att jag helt magiskt skulle krympa ett antal storlekar så har jag den att titta på och hänga på lite tidstypiska smycken. Sedan får den vandra vidare när jag tittat färdigt…

Man kan ju tycka vad man vill…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Det står naturligtvis oss alla fritt (i alla fall här i Sverige) att tycka vad vi vill men när jag läste en fråga i en av grupperna på FB som jag är med i, bröt jag nästan ihop. Frågan var om äldre blandade smycken var värda något, en helt ok fråga om man inte vet något om smycken. Men det var nästa mening jag bröt ihop kring, ja smycken i plast slänger jag men det andra kanske kunde vara värt något? Jag blir fortfarande ledsen när jag ser den kommentaren…

För det första anser jag rent generellt att så länge saker är hela och riktiga så kastar man inte någonting. Vill man inte ha det själv säljer eller skänker man det. Och för det andra, visst på 70-talet blev vi översköljda av billig plast från ”långbortistan” och det hade väl inte kanonkvalitet precis men varför utgår man från att all plast är skräp för det?! Så tänker man ju inte om andra produkter? Och även om det blir fler och fler får upp ögonen för hur mycket fint det finns att hitta bland äldre plast så har jag mycket ”övertygande” kvar, det är uppenbart. Glädjande nog var det inte bara jag som protesterade!

Det här är väl inte skräp?

Eller det här?!

Örhängen i plast från olika tidsepoker

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Örhängen i plast har funnits nästan lika länge som plasten. På 20-talet hade en del av ”the flapper-girls ” hål i öronen men det ansågs rätt vågat och var inget som den vanliga kvinnan hade, varken då eller senare. Hål i öronen slog inte igenom i större skala förrän slutet av 60-talet/ början av 70-talet. Så hittar du äldre örhängen för hål är antingen clipsen eller skruvarna utbytta eller inte så gamla som du tror…

Sekelskiftet och fram tom 20-talet. Örhängen var inte lika vanliga så här tidigt och det är svårt att hitta örhängen som är tidigare än 20-talet. Jag tror inte att det bara är örhängen i plast som är ovanliga vid den här tiden utan örhängen var nog inte så vanliga över huvud taget, det var först på 20-talet man ser örhängen på modebilder. På 20-talet är plasten fortfarande något som ska efterlikna andra material, mycket ska likna elfenben, korall och sköldpaddsskal. ”Flapper-girls” hade långa dinglande örhängen, för övriga var de nog mer neutrala. Kläderna, håren och hattarna var väldigt utsmyckade vid den här tiden, påverkar nog också hur mycket utrymme, så att säga, som örhängen hade. Celluloid var materialet framför alla andra i plastsmycken.

30-talet och art deco. På 30-talet tog man ut svängarna lite mer, både vad gäller färg och form. Celluloid var fortfarande stort som material men 30-talet är också bakelitens (och andra liknande material tex galalith) stora era. Mycket stenar och blommor är det men också väldigt strama art deco-smycken.

40-talet. Nu blommar det! På 40-talet är smycken blommiga överlag och det sätter så klart sina spår även på örhängen. Celluloid hänger med (och förbättras hela tiden), bakelit börjar dock försvinna som material igen och ersätts av den nyuppfunna luciten som är plexiglasets föregångare. Örhängen I lucite är väldigt ofta av ”reversed carved”-typen, alltså skurna och målade bakifrån för att skapa 3D-effekt.

50-talet. Nu blir det än mer färgrika och glatt! 50-talet var ju en modernitetens och framtidstrons period tillsammans med 60-talet. Celluloid och lucite hänger med som material men det är också detta årtionde som plasten slår igenom på bred front i hela vardagslivet och det driver fram mängder med olika plastmaterial. From nu blir det, i mitt tycke, ointressant med materialet eftersom det finns så otroligt många olika material att välja på och det blir mer en kemisk fråga. Under 50-talet kan örhängen se ut nästan hur som helst, allt från rätt neutrala runda plastpärlor till blommor, väldigt typiska för sin tid 50/60-tal. 50-talet och 60-talet är rätt svåra att skilja åt, mycket var modernt under båda årtionden.

50-talet är ju också setens förlovade tid, se bilder nederst. Halsband med matchande örhängen, brosch med matchande örhängen osv, osv.

60-talet. Nu pratar vi verkligen färg! Och gärna stort, vare sig det sitter på örat eller hänger och dinglar. 60-talet är ju också OP-modets tid så mycket geometriska former, gärna svartvita. Rymden var också en inspiration för smycken under både 50-talet och 60-talet. I slutet av 60-talet kommer hippie-eran och då är det flower power som gäller.

Setens förlovade tid, 50-tal och 60-tal. Under hela 50- och 60-talet var set stort, du skulle matcha allting (även skor och väska skulle ju matchas på den här tiden). Här nedan är några exempel, alla i olika typer av plast. Fruktbroschen med matchande örhängen är dock i fler material än plast.

Bästa tidningen!

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.

I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!

Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.

Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.

Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Souvenir-broscher i plast, 40/50-tal

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.

På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.

Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.

Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.

Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.

Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.

Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Armband i plast från olika tider

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

På 30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

På 40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…