Silhuett-smycken i celluloid

Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.

De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.

Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.

Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!

Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.

Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.

Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.

I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.

Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag

Börja om från början (och så lite nytt)

Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…

Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!

En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.

En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.

Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.

Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?

Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.

Varför samla?

Varför börjar man egentligen samla och varför just de saker man valt att samla på? Först vill jag skilja på att samla och oförmåga att skiljas från saker, i min värld är det två väldigt olika saker. Om du inte kan göra dig av med grejer har du fullt av alla möjliga saker men du samlar inte, samlar gör du när du har en specifik sak du samlar på och, i alla fall oftast, också kan eller vill kunna en hel del om. Ber om ursäkt redan här för mörka bilder men att fotografera i källaren har sina utmaningar…

Varför blir man då samlare? Finns nog i grunden något med att vi varit jägare och samlare i urtiden och att samlandet helt enkelt tillfredsställer något i vår reptilhjärna. Sedan finns det säkert nästan lika många skäl som olika samlare men i mitt fall är de gemensamma nämnarna att jag tycker något är fint och till det en väldigt stor dos vetgirighet/nyfikenhet. Jag älskar verkligen att lära mig nya saker, är det dessutom lite udda som inte så många kan desto bättre. Det är en drivkraft jag haft med mig genom hela livet, inte bara samlingarna utan jag har haft en hel karriär som i mångt och mycket vilat på vetgirighet och att söka nya utmaningar där jag har varit tvungen att lära mig nya saker.

Jag har tre samlingar, en aktiv och två lite mer vilande. En samling som varit med mig hela livet är mina böcker, jag skulle inte kunna leva i ett hem utan böcker. Jag har slukat böcker sen jag kunde börja läsa men jag älskar dessutom att äga dem, jag tycker det är fint med böcker och att de ger karaktär åt ett hem. Nuförtiden blir det inte så mycket påfyllning, läser fortfarande mycket men försöker hålla inköpen till en och annan fackbok. Jag är intresserad av allt möjligt men det blir mycket mode- och smyckehistoria av naturliga orsaker.

Den andra, också relativt vilande, samlingen är mitt gröna Gefle-porslin. Den samlingen började helt utefter att jag tyckte det var fint, gillar det ”bulliga” 30-talsuttrycket och den lite speciella färgen. Jag har naturligtvis grottat i kunskap kring dem men aldrig ”gått igång” så mycket utan det har hela tiden handlat om att jag helt enkelt tycker det är fint. Delar av samlingen används, vasarna mest, men jag har faktiskt börjat leka med tanken att låta delar av samlingen vandra vidare och bara behålla de jag använder men som samlare skär det lite i hjärtat… Så småningom behöver jag lägga ny matta i gillestugan (där samlingen står) och då passar jag nog på att göra om lite och då blir det nog dags att fundera lite mer ordentligt på vad jag ska göra med porslinet.

Och så min tredje, väldigt aktiva, samling av äldre plastsmycken. Den började också med något fint, ett lite coolt armband, som jag ville veta mer om. Upptäckte då hur otroligt lite information det fanns om äldre ”vanliga” smycken generellt och ännu mindre om äldre smycken i plast. Att jag dessutom älskar udda smycken som på ett eller annat sätt sticker ut, alltid varit intresserad av mode och modehistoria och var i ett läge i livet där jag både hade möjlighet och behov av en utmaning gjorde det helt enkelt oemotståndligt och på den vägen är det!

God fortsättning!

Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.

Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!

Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).

Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.

Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.

Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.

Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.

Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.

Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.

Favorit i repris – allt är inte guld som glimmar och all gammal plast är inte bakelit…

Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.

Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.

För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;

Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.

Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.

Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal

När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.

Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…

Så kul det var!

Hoppas ni tittade på Gokväll i tisdags, jag hade i alla fall en otroligt trevlig/kul dag. Sedan önskar man ju alltid att man fått mer tid – jag hade enkelt kunnat fylla hela programtiden själv 😁 Jag är visserligen helt slut och har ont precis överallt men det var det verkligen värt!

Just att få breda ut sig och prata om det man brinner för, vad kan bli bättre än det? Jag tror och hoppas att jag fick fram det som var viktigast för mig att trycka på, att plastsmycken verkligen inte behöver vara/är skräp.

Nu har jag pratat om den där boken lite mer offentligt också… Ska bara se till att min stooora källarrenovering blir klar, den är inne på slutspurten, nu ska det ”bara” storstädas och inredas också. Men det är ju den roliga delen, ja inte städningen då men att inreda. Sen SKA jag sätta mig att skriva, har ju gjort ett upplägg så det handlar mer om disciplin och så klart om min fysiska status, hur mycket/lite jag kan sitta. Men jag känner mig rätt uppfylld med positiv energi, det här gav en riktig boost för självförtroendet, så det ger mig säkert den rätta ”puffen” för att verkligen komma igång.

Boka 26 oktober!

Ni som läser min blogg vet att det varit lite motigt ett tag men mitt i alla problem fick jag ett jätteroligt samtal – vill du komma till Gokväll och prata om din samling plastsmycken och berätta lite om den och hur du hamnade på att ”snöa” in på det?

Ja tack sa jag då, så klart! Även om det egentligen är mer än vad jag kan/ska göra så tänkte jag att den här gången biter jag ihop, laddar med extra värkmedicin, vilar ordentligt innan och ser till att inte ha något inbokat på många dagar efter så måste det bara gå! Så boka in Gokväll 26 oktober eller titta på det på Play efteråt, kan ju inte bli mer än pinsamt och det har inget dött av…

Inslaget är ca 9 minuter långt så just nu planerar jag för fullt för hur jag ska lägga upp det och vad jag ska visa. Ja, upplägget har jag så klart pratat igenom med Gokväll-redaktionen och vi har enats om ett tidsperspektiv, alltså enligt nedan med lite flytande gränser;

▪︎ Slutet 1800-talet fram till en bit in på 20-talet

▪︎ 20-30-tal

▪︎ 30/40-tal

▪︎ 50/60-tal

Utöver det är det lite bakgrund, varför, och om det var något särskilt smycke som satte igång alltihop eller om jag har några särskilda favoritsmycken. 9 minuter är inte lång stund om man ska prata lite.

Jag tänker att det är ett upplägg som är absolut enklast att hänga med på, vanliga tittare som inte är så nördiga som jag 😁 jag tror det är ett lättfattligt upplägg.

Till slut kommer den stora 10.000 kr-frågan, vad ska jag ha på mig?! Något neutralt och något häftigt smycke eller något ”tidsenligt” med tillhörande smycken?! Kräver en funderare känner jag eller tar jag helt enkelt med mig båda varianterna dit och hör med dem. Jag tänker att det trots allt är smycken som är fokus, inte om jag har en äldre klänning.

väldigt rörigt just nu, både på bordet och i huvudet, men det klarnar nog när det närmar sig!

Mitt i röran smög det hem lite ändå…

Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.

Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.

Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.

Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.

Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.

Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.

Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!

En mycket kort historia om plastsmycken

Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.

Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.

Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.

När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.

Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.

På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.

Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.

Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).

Äntligen!

Letat i flera år efter ett smycke av Titti Wendt, ända sedan jag lärde mig om Perstorps tillverkning av Isolit – och nu har jag äntligen lyckats hitta ett halsband som jag lyckades ropa in på auktion.

Det var inte billigt men det är otroligt ovanligt att över huvud taget hitta så det här fick kosta.

För att backa tillbaka lite så när plasten började utvecklas så experimenterades det lite överallt, bla i Perstorp. Skånska Ättiksfabriken, som senare blev Perstorp AB, anställde en indier vid namn Innanendra das Gupta med uppdraget att få fram en svensk version av bakelit. En bit in på 1900-talet såg Isolit dagens ljus. Det är en sorts plast som är väldigt hård och kanske inte nödvändigtvis alltid lätt att känna igen som plast. Får du smycket i din hand så gissar du troligen på någon slags sten, titta bara på bilderna nedan.

Ägaren till Skånska Ättiksfabriken hade en dotter, Titta Wendt, som gått på konstfack. Hon startade ett dotterbolag med namnet Silversmedjan 1935. Hon gjorde smycken där hon ”gifte ihop” Isolit och silver. Jag hittade ett halsband på Tradera 2016, en auktion som jag tyvärr förlorade, och har sedan dess letat utan att finna så tyvärr är hennes smycken otroligt ovanliga. Det har alltså tagit mig fem år att hitta ett igen!

Just detta halsband är daterat R8 = 1943, lite slitet i kanterna men det kan man väl tillåta på ett smycke som är nästan 80 år gammalt. Jag funderar på om hänget också haft en broschnål eller någon annan ändring eftersom det finns två små hål på baksidan. Men jag är bara sååå himla glad för att jag över huvud taget hittat detta, får se om det tar ytterligare fem år för att hitta fler…