Hur roligt det än var att vara med i tv med min samling innebar det att jag plockade runt i samlingen, plockade bort lappar med information och lite sånt så nu får jag börja om lite med sortering och katalogisering. Eftersom jag dessutom – äntligen – kommit igång med skrivandet av boken känns det än mer nödvändigt att ha lite mer ordning och struktur på samlingen. Så det är bara att på det igen…
Så länge har det smugit sig in lite nytt i samlingen, de där köpstoppen jag ger mig själv med jämna mellanrum varar aldrig länge, vare sig det gäller plastsmycken eller ”gamla grejer” generellt har jag tyvärr noll självdisciplin. Jag blir glad av skattjakten och att hitta fina smycken, kläder eller saker och jag tänker att det faktiskt är gott nog, finns så mycket tråkigheter här i livet så det kan väl inte vara fel att omfamna det roliga?!
.
En dyrgrip har det blivit de senaste veckorna, ytterligare en ring av Siv Lagerström. De har varit dyra länge men nu börjar de bli riktigt dyra. Ska nog koncentrera mig på att försöka hitta ett armband, ringar dyker ju upp då och då men armbanden är väldigt ovanliga.
En av mina favoriter är art deco-smycken från 30-talet, tre fina exempel har jag hittat. Okänd plast men troligen galalith.
Smycken från franska Jean Painleve från 30-talet är inget som dyker upp varje dag. Det finns nyare ”kopior”, troligen tillverkade på samma ställe men inte original från 30-talet. Detta set, med brosch och örhängen, är tyvärr inte i bästa skick. Dessa har ödlor som mönster på galalith, det vanligaste och äldsta/första motivet är annars sjöhästen.
Några roliga örhängen från 50/60-tal, undrar hur många tusen eller möjligtvis miljoner olika varianter det finns?
Så till sist lite halsband från samma tidsperiod, möjligen är någon av dem från 40-talet. Det är som med örhängen, jag hittar ständigt nya varianter.
Med två års pandemi som tyvärr och mer eller mindre dödat all sorts kreativ inspiration börjar det äntligen ljusna! Inte skapat några större mästerverk men jag har i alla fall – äntligen – känt mig sugen på att sätta mig och skapa igen.
Den här veckan har jag fått ihop två par örhängen skapade av olika lösa delar jag hade i lådorna, tror de flesta delarna kommer från söndriga örhängen. Sedan använder jag i stort sett alltid nya/oanvända öronkrokar, de ska dock stoppas in i ett hål i örat…
Två halsband i all enkelhet blev det också. Även dessa skapade av diverse delar från andra söndriga smycken. De små delarna, björnen och hjärtat, är troligen berlocker från söndriga armband, den större som björnen hänger i har nog varit ett hänge redan från början, det större hjärtat däremot vet jag inte alls ursprunget till.
Även om detta inte är några stora saker så jag så himla glad att jag känner lusten igen!
Äntligen är helgerna över och jag kan kliva upp från det mörka hål jag alltid befinner mig i så här års – dags för nytt år och nya tag! Renoveringen och annat som fullständigt sög musten ur mig under hösten är också klara, nu är det bara den här förb… pandemin som tyvärr tagit nya hårda tag om oss, som förhoppningsvis lugnar ner sig igen.
Började i alla fall det nya året med att fota ikapp lite och dessutom städa lite bland förra årets foton, det kändes bra. Vi är alla olika men jag behöver ha lite ordning och reda omkring mig för att ha tid och kreativitet till att ägna mig åt det jag egentligen vill ägna mig åt, dvs mina smycken/samling och mina olika hantverk och inte minst min bok!
Lite djurbroscher gör mig alltid glad, alla i celluloid och från 30-talet (hunden i hängande ring) till 50-talet (de två till höger).
Några riktiga dyrgripar smög det sig också in under hösten trots att jag lovat mig själv att hålla i plånboken pga renoveringen (hm, så mycket för det!). Alla fyra från 30-talet i galalith och krom. Den nedre och övre i mitten ska enligt den tyska auktionsfirman vara äkta Bengel.
Även samlat på mig lite roliga örhängen, mest 50/60-tal men ett par äldre – de i övre vänstra hörnet är i celluloid från 40-talet.
Några sk ”hatflash”, dvs hattbroscher från 20/30-tal när hattarna blev mindre, tightare mot huvudet och inte så utsmyckade som de gigantiska hattarna från tidigt 1900-tal, det också blivit. Man känner igen dem på den speciella nålen. Detta är alltså inte hattnålar, hattnålar är mycket, mycket längre och gjorda för att se till att hatten sitter kvar på huvudet, hattbroscher är ren och skär utsmyckning.
Halsband har det så klart också blivit… Övre raden (30/40-tal) från vänster, skuren galalith och sedan två halsband i bakelit. Mittenraden, 30/40-tal skuren celluloid och sedan ett halsband med blandade bakelit- och lucite-pärlor. Till 50/60-tal i okänt plastmaterial. Nederst ett set från 50/60-tal med halsband och armband i sk thermoplast.
Vackra armband finns det också att hitta ibland. Övre raden från vänster, gult armband i lucite 50/60-tal, mitten är jag osäker på både ålder och material och kräver lite grävande, till höger ett skuret armband i bakelit med jättesöt fågel, 30/40-tal. Nedre raden är båda i celluloid och från 30/40-talet.
Så till slut lite broscher, både vanliga och sk brosch-clips. I övre raden är alla i celluloid och 30/40-tal, rad två samma sak utom blomman till höger som är i lucite från 50-talet (sk reversed carved). Nedre raden längst till vänster en orkestermedlem som jag misstänker kan ingå i en serie, 50/60-tal, och till sist två brosch-clips från 30-talet, den med blommorna är i bakelit med mönstret skuret och målat från baksidan och den urcoola röda som nästan ser ut som grillen på en amerikanare från 50-talet men som är från 30-talet och gjord i krom och galalith.
I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!
Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.
Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.
Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.
Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.
På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.
På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.
Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.
60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.
Ni som läser min blogg vet att det varit lite motigt ett tag men mitt i alla problem fick jag ett jätteroligt samtal – vill du komma till Gokväll och prata om din samling plastsmycken och berätta lite om den och hur du hamnade på att ”snöa” in på det?
Ja tack sa jag då, så klart! Även om det egentligen är mer än vad jag kan/ska göra så tänkte jag att den här gången biter jag ihop, laddar med extra värkmedicin, vilar ordentligt innan och ser till att inte ha något inbokat på många dagar efter så måste det bara gå! Så boka in Gokväll 26 oktober eller titta på det på Play efteråt, kan ju inte bli mer än pinsamt och det har inget dött av…
Inslaget är ca 9 minuter långt så just nu planerar jag för fullt för hur jag ska lägga upp det och vad jag ska visa. Ja, upplägget har jag så klart pratat igenom med Gokväll-redaktionen och vi har enats om ett tidsperspektiv, alltså enligt nedan med lite flytande gränser;
▪︎ Slutet 1800-talet fram till en bit in på 20-talet
▪︎ 20-30-tal
▪︎ 30/40-tal
▪︎ 50/60-tal
Utöver det är det lite bakgrund, varför, och om det var något särskilt smycke som satte igång alltihop eller om jag har några särskilda favoritsmycken. 9 minuter är inte lång stund om man ska prata lite.
Jag tänker att det är ett upplägg som är absolut enklast att hänga med på, vanliga tittare som inte är så nördiga som jag 😁 jag tror det är ett lättfattligt upplägg.
Till slut kommer den stora 10.000 kr-frågan, vad ska jag ha på mig?! Något neutralt och något häftigt smycke eller något ”tidsenligt” med tillhörande smycken?! Kräver en funderare känner jag eller tar jag helt enkelt med mig båda varianterna dit och hör med dem. Jag tänker att det trots allt är smycken som är fokus, inte om jag har en äldre klänning.
väldigt rörigt just nu, både på bordet och i huvudet, men det klarnar nog när det närmar sig!
Trots alla motigheter, nu har boxen till parabolen gått sönder också så jag är utan tv, så har det trots allt blivit en del tillskott till samlingen.
Först ett gäng charmiga celluloid-figurer från 40-talet och 50-talet, möjligen att någon är från 30-talet (dock inte 1903 som det står på kortet längst upp till vänster). Som samlare vill jag så klart ha mina smycken i så bra skick som möjligt men jag måste erkänna att jag också är väldigt svag för den patina som den söta flickan i övre raden har.
Figurer i plast har varit populärt under lång tid i olika former, många gånger i form av olika ”serier”. Jag kan bara gissa att mexikanen och indianen till exempel har tillhört en serie om världens folk.
Senaste bakelit-fynden, båda 30-/40-tal. Armbandet är elastiskt med en stiliserad fjäril som ”center-piece”, örhängen tunna och genomskinliga. Tycker det är spännande att det är sådant riv efter halsband i bakelit med ”vanliga” pärlor när det finns så mycket annat vackert att hitta. Men jag tackar och tar emot så länge det varar.
Ett axplock av halsband, 50/60-tal. Möjligen att halsbandet uppe till vänster hör hemma på 40-talet.
Så några smycken från min absoluta favorit-period, art deco/30-tal. Lite osäker på material i de vänstra, örhängen och brosch, men ”spagetti-broschen” är i celluloid. Halsbandet är i galalith och krom. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ”moderna” dessa smycken fortfarande är sådär 90 år senare.
Så till sist, ni som brukar följa mig vet att jag är förtjust i hundar så ett par sådana har det också blivit. Dessa båda är äldre än vad man kan tro, båda från 30-talet eventuellt kan den vänstra tom vara från sent 20-tal. Visst är de väl charmiga?!
Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.
Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.
Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.
När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.
Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.
På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.
Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.
Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).
Om du är i Växjö-trakten kan jag varmt rekommendera ett besök på Retrojakten i Bergkvara, kul blandning av retro, kläder och prylar. Passa också på att ta en fika på caféet i samma hus så har du en perfekt eftermiddagsutflykt! Behöver du traska ner fikat kan du ta en promenad och titta på Bergkvara slottsruin innan du åker hem. Både Retrojakten och Svenska tantens trädgårdscafé (underbart namn!) hittar du på Facebook om du vill se öppettider eller kolla bilder.
Förra gången jag var där hittade jag ett par snygga 60-tals skor och till dem provade jag en cool klänning som jag lämnade eftersom jag tyckte den var för dyr. Men klänningen lämnade mig ingen ro, hade helt enkelt blivit lite för kär i den så, som tur var fanns den kvar så idag åkte jag ut och köpte den i alla fall…
Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har en förkärlek för 60-talet och mer 60-tal än så här blir det nästan inte!
Ursäkta min orenoverade källare från 70-talet i bakgrunden (!). Skymtar gör också en fin 50-talare i bakgrunden, den är alldeles för liten till mig så den får vara en inredningsdetalj på en docka tills jag har hjärta att sälja den. Bilderna är lite mörka men det åskar ute så ljuset var inte det bästa.
Det jag främst gick igång på med klänningen, som jag blev kär i och gick och köpte, är de coola fickorna. Den idén ska jag nog sno till något jag själv ska sy. Över huvud taget en bra modell, kanske att jag får släppa ut fodret någon cm men för ovanlighetens skull perfekt storlek, perfekt längd – vilket verkligen inte så ofta är fallet när man är 175 cm lång och drar storlek 42/44!
Var naturligtvis tvungen att leta fram lite blåvita plastsmycken som matchar min 60-talsstil.
Örhängen har definitivt rätt ålder men armbandet skulle eventuellt kunna vara 70-tal – men just idag i det här fallet gör det inget.
I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…
Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.
Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.
Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.
Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.
Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!
Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?
Försöker bli lite bättre på att katalogisera nyheter till samlingen direkt medan jag fortfarande minns vad jag trodde… Men också för att det känns som det kommer att ta åratal innan allt är genomgånget – varför i herrans namn gjorde jag inte det från början?! Fast då tänkte jag nog inte att den skulle bli så omfattande (!). Och dessutom har jag bytt ide om hur jag skulle katalogisera samlingen under vägen…
Bloggen har också behov av genomgång och tillfixning men jag skjuter tyvärr det framför mig eftersom mitt bredband har krånglat hela vintern och jag lyckas inte få Tradera att lösa det, suck.
Två stela armband i bakelit från 30-talet på bilden ovan.
Börjar med de äldsta, de ser ut som om de lika gärna kunde vara moderna men är alla från 30-talet och art deco. Osäker på vilken plast det handlar om men troligen är det galalith.
Några halsband, från vänster ett halsband i thermoplast från 50-talet, ett gult halsband jag är väldigt osäker på, gissningsvis även det 50-tal i okänt plastmaterial och ett halsband från 60-talet. Det skulle kunna vara 70-tal men det har lite bättre kvalitet än vad 70-talarna brukar ha så jag är rätt övertygad att det är 60-tal. Nederst ett bakelithalsband som är omträtt med modern tråd (och inga knutar) men själva pärlorna härstammar nog från 30/40-tal. Alltid lite knepigt att datera när det inte finns några ”tidsmarkörer” kvar och det finns nyproducerade pärlor i bakelit (oftast från gammal råvara) men jag har synat pärlorna och jag känner mig hyfsat säker på att de är gamla.
Tre underbara broscher, var och en på sitt sätt. En kanin i celluloid som är ute och åker skidor från 50-talet, möjligen 40-tal, en brosch i form av en fyrklöver som jag är lite osäker på men troligen i celluloid och från 40-talet. Så längst till höger en härlig brosch i celluloid från 40-talet, tyvärr är bilden lite mörk så det syns inte riktigt vilket djup den har.
Så till sist några örhängen. De lila ser helt moderna ut men är 50/60-tal, mer 50-tal än 60-tal tror jag, och de högra med prickar köpte jag i tron av att de var 60-tal men nu när jag tittat på dem i verkligheten lutar jag mer mot att de nog är senare men jag ska undersöka dem lite mer innan jag bestämmer mig för att behålla dem eller inte.
helensjoyeriadotcom 