Trodde knappt att den dagen skulle komma när hobbyrummet blev klart och hela samlingen uppackad från alla dessa smålådor jag förflyttat dem i. Men nu har det hänt! Men jag var tvungen att utnyttja varenda yta för att få fram hela samlingen. I ärlighetens namn ligger det fortfarande lite i plastbackarna under skåpen… Men jag tänker att när jag börjar katalogisera dem så kanske en del försvinner och jag kan banta ner den till att allt faktiskt är framme men jag får se. Det är i alla fall väldigt roligt att kunna visa den, väldigt nöjd med skåpen jag köpte. Men hobbyrummet ska ju ha plats med allt annat också…
Har försökt att göra utställningen i åldersordning, skåp 1; från de äldsta fram till 1920-talet, skåp 2; 30/40-tal och skåp 3; 50/60-tal. Så exakt vetenskap är det inte men på ett ungefär. När det gäller 50/60-tal har jag mängder med örhängen och halsband som inte får plats i skåpet utan har fått stå överallt…
Sen har jag dessutom ett skåp, som varit ett bestick-schatull, där alla siluettbroscher, alla brosch-clips, alla sorgesmycken och lite annat huserar.
Dessutom har en del av de ”finaste” art deco-smyckena fått flytta in i ett skåp i hallen.
Rummet är faktiskt inte bara till min samling utan också till allt annat jag ”leker” med, göra smycken, sy och laga och vad som nu dyker upp i hjärnan på mig….
Nu är alla siluettbroscher, clips-broscher, hattbroscher och sorgesmycken sorterade. Så är också skåp 1 & 2 som innehåller perioden från sent 1800-tal fram till och med 1940-talet.
Skåp 1: sent 1800-tal fram t.o.m. 1920-tal
Skåp 2: 30/40-tal
Skåp som innehåller siluettbroscher, clips-broscher ”dressclips”, hattsmycken/broscher sk ”hat-flash” och sorgesmycken.
En stor utmaning kvarstår och det är 50/60-talet. En utmaning eftersom den delen av samlingen är större, ju ”nyare” smycken desto fler har det funnits att hitta. En utmaning är vad som ska visas och inte, en är var jag ska göra av resten och ytterligare en är om jag ska behålla allt…
Nerpackandet av samlingen fortskrider, längtar verkligen till dagen när jag kan börja packa upp den på ny plats! Då, när bruten och felopererad arm, husförsäljning och flytt ligger bakom mig kan jag äntligen fortsätta att skriva på min bok som just nu mest består av blandade spridda anteckningar…
Idag packar jag lite blandat, hittade en låda som diverse hamnat i och lite (väldigt få) nyinköp.
Första fyra fina broscher i lucite, 40/50-tal. Den charmiga hunden är jag särskilt förtjust i men de är fina på var sina sätt.
Älskar de här lite småknäppa hundbroscherna, särskilt när de gör ”människo-aktiviteter”. Alla i celluloid och från 30/40-talet, någon kanske tagit sig över till 50-talet.
De här har jag funderat mycket över, har några olika varianter i samlingen, denna med Shirley Temple bakom luckan. De är i celluloid och från 30- och 40-talet men är de tillverkade av ett smyckesföretag eller gjorde man dem hemma? Jag får känslan av hemmagjort men det kan vara helt fel – kanske kunde man skicka efter en ”byggsats” från en tidning eller något kanske?
Några art deco-smycken från 30-talet, fyra i bakelit, två galalith och en i celluloid. Lite olika i sitt uttryck men från samma tid.
Tre underbara silhuett-smycken, alla i celluloid och från 20-talet. Det är egentligen otroligt att så många av dessa överlevt till våra tider, celluloid, och särskilt de äldre, är ett skört material och just silhuett-smycken har många små sköra detaljer.
Inget är komplett utan att smyga in lite blommor också. Alla i celluloid från 20-talet (den avlånga med små blommor på) fram till 50-talet och allt däremellan.
Så avslutar jag det hela med två underbara skidåkare i celluloid från 40/50-talet 😊
Trots alla motigheter har det ändå blivit lite påfyllning av samlingen. Medan jag packat ner den har den också fått lite bortsorterat, inget ont som inte har något gott med sig…
Börjar med örhängen, kanske inga riktiga rariteter mer fler varianter på temat;
Fyra par från 30-talet, alla i bakelit. Särskilt svag för tärningarna…
Ett par 30-talare till i annat plastmaterial, de vänstra troligen i celluloid.
Tre par 40/50-talare. Mitten är lucite med skuret och målat 3D-mönster, de övriga två i celluloid.
Så var vi framme på 60-talet, särskilt glad för de två svartvita eftersom 60-talets OP-mode är en stor passion (inte bara smycken utan allt som rör OP-modet). När det gäller 60-talet är ju materialet mer ointressant, eller snarare omöjligt, att säga eftersom plastens utveckling fullständigt exploderade och det kom otroligt mycket olika material.
Trots allt har det smugit sig in lite nytt i samlingen även om jag medvetet legat lite lågt, både för ekonomin men också med vetskapen om att min enorma samling måste packas ner inför flytten även om jag inte hittat mitt drömboende än.
Hittat ytterligare några änglar i celluloid för att fylla på min ängla-orkester. Jag hoppas att jag någon gång ska hitta mer information om de här och hur många varianter det finns. Tack vare att jag också har några som inte är broscher, utan står på en liten sockel, har jag i alla fall kommit så långt att de är äldre än man skulle kunna tro. De är tillverkade i Tyskland före delningen vilket innebär före andra världskriget, alltså 30-tal eller möjligen tidigt 40-tal. Känns dock lite märkligt om de skulle ha tillverkats under kriget men vad vet man…
Några 50/60-talsset har jag också lyckats hitta, halsband med armband alternativt med örhängen. Det gula och det rosa är i vad som brukar kallas thermoplast, det vita är jag mer osäker på vilken typ av plast det är. De exakta plastmaterialen är inte så viktiga när man kommer så här långt fram i tiden, finns hur många varianter plast som helst. Set är alltid roligt att hitta, de har en tendens att ha blivit skilda åt under årens lopp.
En cool ring frå, troligen i lucite eller plexiglas. Ingen märkning men den har lite känsla av Siv Lagerström och de lite senare märktes med etikett och stämplades inte i plasten så omöjligt är det inte. Snygg är den oavsett!
Några broscher, de två vänstra är souvenir-broscher i celluloid, en från Karlskrona och en från Paris och Notre Dame, 40/50-tal, ev skulle den från Paris kunna vara från före kriget. Den högra är en sorgebrosch i ebonit från tidigt 1900.
Till slut ett helt galet armband i form av en krokodil, vet varken ålder eller material men tyckte den bara var så udda så jag kunde inte låta bli!
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Är tillbaka på mitt största ”hatobjekt” när det gäller plastsmycken och ni som brukar läsa vet att det kommer att handla om bakelit – eller snarare allt som inte är bakelit. Det har blivit än viktigare eftersom smycken i bakelit numera har blivit väldigt dyra, även här i Sverige. Och när någonting blivit dyrt är det så klart ännu fler som påstår att ett plastsmycke är i bakelit. Jag kan mycket väl betala bra för ett fint smycke i bakelit men köper jag det osett, dvs på nätet, skulle jag aldrig köpa ett plastsmycke för dyra pengar om jag inte litade på att säljaren vet/kan och det är tyvärr fortfarande alldeles för få som faktiskt kan svara på mina frågor.
Men för att börja från början. Under 1800-talets sista del uppfanns den första egentliga plasten, celluloid, för att ersätta dyra naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades successivt och användes som smyckematerial fram på 50-talet.
Celluloid
Parallellt med celluloiden blev sorgesmycken moderna/populära i mängder med material med det enda gemensamma att de var svarta eller svartbruna. Många av dessa material räknas också som plastens föregångare, guttaperka, ebonit, vulcanit och liknande. Även om dessa smycken är svarta/brunsvarta är det väldigt ovanligt att de är i bakelit, det finns men de är ovanliga. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet och sen försvann även många av de material som de gjordes av.
Sorgesmycken; ebonit, guttaperka och liknande ingen bakelit
I början av 1900-talet uppfanns bakelit (1907) men började inte användas till smycken förrän sent 20-tal och hade sin storhetstid under 30-talet för att sedan i stort sett helt konkurreras ut av andra plastmaterial som var lättare att arbeta med på 40-talet. Under samma tid som bakeliten utvecklades många olika material som liknar bakelit, galalith (användes bla i Tyskland och Frankrike), isolit (uppfanns och tillverkades av Perstorp Sverige) bland många andra. Som du ser nedan är de nödvändigtvis inte helt enkelt att skilja olika plastsorter åt…
Bakelitcelluloid Galalith
På 40-talet uppfanns lucite, en föregångare till plexiglas, och på 50-talet exploderade utvecklingen av olika typer av plast som användes till smycken.
Lucite
Sammanfattningsvis när det gäller just bakelit kan man säga att om inte smycket är tillverkat på 30-talet minskar chansen dramatiskt att det ska vara bakelit och inte någon annan typ av plast. Visst finns det men de är ovanliga. Har smycket sitt ursprung i Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien eller Frankrike (vilket många äldre smycken har) är det med största sannolikhet galalith och inte bakelit. Är det svenskt kan det mycket väl vara isolit.
Ett väldigt enkelt 100 %-igt tips, har pärlorna ”söm”, dvs är de hopgjutna av två delar är det inte bakelit, så tillverkades inte bakelit-pärlor.
Det finns flera sätt att testa och känna igen bakelit, ingen är någonsin bombsäker, men en hjälp på vägen – lär dig dem! Eller handla från någon som kan. Ska du köpa bakelitsmycken på nätet, fråga hur de vet att det är bakelit och inte någon annan plast. Ta ALDRIG för givet att säljaren vet och köp inte ett plastsmycke för många, många hundra kronor om du inte känner dig trygg med att säljaren vet vad hen håller på med. Risken att bli lurad och köpa ett plastsmycke för 500-1000 kronor som, om det inte är bakelit, kanske på sin höjd är värt 100 kronor är stor om du inte kan tillräckligt själv eller inte köper från en säljare som du känner dig trygg med.
Varför är det då bra att lära sig känna igen åtminstone de vanligaste äldre plastmaterialen? Ett skäl är, enligt ovan, prisfrågan och vad som är rimligt att betala för äldre smycken i plast. I Sverige är det fortfarande nästan bara smycken i bakelit, eller rättare sagt halsband i bakelit, som är riktigt dyra, många andra plastsmycken är fortfarande relativt prisvärda. Det andra skälet är ålder; vill du kunna åldersbestämma, åtminstone hyfsat, så kan materialet vara en viktig pusselbit.
I Retro nr 6 (i butik från måndagen den 29/11) finns ett stort reportage om örhängen, är du road av äldre smycken, vilket du troligen är eftersom du hittat hit, så kan jag bara säga – läs det! Att jag varit behjälplig gör ju inte saken sämre eller hur? Skämt åsido, har du ännu inte upptäckt denna utmärkta tidning för oss retro-nördar så är det dags att göra det nu!
Som komplement till den generella genomgången du hittar i Retro har du här en mer specifik när det gäller plast.
Från sent 1800-tal och en bit in på 1900-talet är det otroligt svårt att hitta örhängen i plast, min gissning är att det helt enkelt var ganska ovanligt på den tiden. Plasten från den här tiden var dessutom skör så det är heller inte mycket som överlevt. Hittar du något så är det i så fall i celluloid eller någon av de material som man gjorde sorgesmycken i eftersom det är de plastmaterial som stod till buds vid den här tiden. Skruvfästet kom i slutet på 1800-talet och clipset hade ännu uppfunnits så det var hål i öronen var relativt vanligt om du nu över huvud taget bar örhängen. För hål i öronen gällde framför allt en anordning som nästan ser ut som en fiskekrok.
Strax före sekelskiftet kom skruvfästet och i slutet på 20-talet clipset, när dessa två varianter slog igenom blir det istället lite ekivokt att ha hål i öronen, det är bara ”lätta” flickor som hade det. Däremot har örhängen blivit mer lättburna tack vare att du inte behövde ta hål i öronen och därigenom vanligare. På tidigt 1900-tal, 1900-1920, hade du långt hår och håret uppsatt och visade dina öron med små fina örhängen (tänk små pärlörhängen). Mycket fokus var på en brosch i halsen och stooora hattar med mängder med utsmyckning. På 20-talet däremot shinglade du håret och hade hattar som satt tätt intill huvudet (typ klockhattar) och då blev örhängen istället långa och hängande. På 20-talet slog plasten igenom som smyckematerial i lite större skala och från och med nu finns det betydligt mer att hitta för oss sakletare. Att tänka på från den här tiden är just det där med hål i öronen, har örhängena du hittar krokar för hål är de mer troligt en senare kopia/efterapning eller är skruvfästet utbytt.
Plastmaterialet i smycken på 20-talet var framför allt celluloid och ibland något av materialen som sorgesmycken gjordes av typ ebonit. Tänk jazz-eran och att allt ska vara långt och hängande, det ska gärna glittra också, strass och fasetterade pärlor var vanliga. På 20-talet upptäcktes Thutankamons grav vilket drev fram en vurm för allt från det antika Egypten som också går igen i smycken från 20/30-talet.
På 30-talet är fortfarande celluloid det stora materialet men nu kommer också ”bakelit-materialen”, dvs bakelit men också galalith, isolit och alla andra varianter av liknande material. I just den geometriska art deco-stilen är det vanligt att plasten är kombinerad med krom. Förutom den geometriska art deco-stilen hamnar, som vanligt vill jag nästan säga, blommor på örsnibbarna. På 30-talet samsas clips och skruvar men skruvfästen är vanligare.
På 40-talet är bakelit-materialen nästan helt försvunna igen, de finns men i mycket mindre skala, celluloiden har utvecklats betydligt och är nu ett bättre och hållbarare material. Nu kommer också lucite, plexiglasets föregångare. Och nu är det blommor, fåglar och djur för hela slanten… Allt från små blommot på örsnibben till hängande fågelburar. Även under 40-talet var fortfarande skruvfästet vanligare än clipset.
Med 50-talets intåg kom också clipset på stor frammarsch för att på 60-talet i princip helt tagit över. På 50-talet skulle det matchas framförallt örhängen och halsband, men örhängen med matchande brosch är också en vanlig kombination. Bland plastsmycken i det som kommer att kallas termoplast hittar man en hel del set där det även ingår ett matchande armband tillsammans med halsband och örhängen. Nu kommer också den mjuka plasten som var stor både under 50- och 60-talet. Från och med nu utvecklas plasten snabbt och kommer i så många olika former att det handlar mer om kemi för att klura ut vilket plastmaterial det är och då förlorar det sin betydelse enligt mig. Stilen på 50-talet är väldigt bred, nu hittar du allt från blommor till udda geometriska former.
60-talet är clipsens riktigt stora tid för att sin tur nästan försvinna när håltagningspistolen gör sitt intåg i skiftet 60/70-tal. På 60-talet ska örhängen vara stooora, vare sig de sitter på örsnibben eller är hängande, och det gynnade plasten eftersom även stora örhängen fortfarande blir relativt lätta i plast. På 50- och 60-talet var plast framtidsmaterialet så det fick gärna synas att det var plast. Inte som på 70-talet när det blev ”skämmigare” med plast utan naturligt skulle det vara.
Tycker att det finns anledning ännu en gång att skriva om fenomenet att all äldre plast har en tendens att ”bli” bakelit när den ska säljas. Det är naturligtvis en blandning av orsaker, en är ren och skär okunnighet, men en annan, värre, anledning är att bakelit blir dyrare än annan plast och när det då är en annan sorts plast anser jag att det mer eller mindre är lurendrejeri. Det är som att sälja ett silversmycke och kalla det platina, i min värld är det faktiskt samma sak.
Visst hittar du smycken i bakelit på andrahandsmarknaden men både celluloid och lucite (och ett antal andra varianter) var såå mycket större som material i smycken. Håller du ett äldre plastsmycke i handen är chansen väldigt stor att det INTE är bakelit utan något annat tidigt plastmaterial.
För att göra det enkelt (fast det egentligen inte är så enkelt) håller jag mig till de tre stora plastmaterialen i äldre plastsmycken;
Celluloid. Sent 1800-tal utvecklades celluloid, tidigt ersatte eller skulle likna dyra material som elfenben, sköldpaddsskal, korall och liknande. Celluloid utvecklades mycket under årens lopp och har använts i smycken fram på 50-talet.
Bakelit. Bakeliten kom 1907 men började inte användas i smycken förrän i slutet på 1920-talet och hade sin storhetstid under 30-talet och en bit in på 40-talet. Parallellt fanns celluloiden och i slutet på 30-talet kom lucite så bakelit var aldrig så stort på smyckesmarknaden som många tycks tro.
Lucite. Den tredje varianten av äldre plast i smycken heter lucite och kom på 30-talet och slog igenom på 40-talet. Lucite var föregångare till plexiglaset. Lucite användes främst 40-tal och 50-tal
När vi kommer fram till 50/60-tal så kommer den stora ”plastexplosionen” och det utvecklades mängder med olika plastmaterial som det gjordes smycken av.
Men det jag egentligen anser är det allra viktigaste, skaffa dig kunskap! Ska du sälja, vet du inte vad det är för material, kalla det då bara ”äldre plast” och ska du sälja bakelit se då till att lära dig känna igen det. Jag som köpare måste kunna känna mig trygg i att om ett smycke säljs som bakelit ska det också vara det! Som köpare, lär dig så mycket att du i alla fall har en känsla för hur bakelit ser ut men fråga också alltid säljaren hur de vet att det är bakelit. Och lär dig att känna igen när säljaren vet vad de pratar om eller inte…
I väntan på att få bilen bärgad (står på min garageuppfart med punktering…) så passade jag på att fotografera ifatt lite nytt som jag samlat på mig de senaste månaderna. Även om jag sorterar/sorterar ut samlingen så betyder det inte alltid att jag kan hålla mig…
Lite hundar hittar alltid hem till mig, som fd hundägare (saknar min lille dvärgschnauzer sååå) och allmänt väldigt förtjust i hundar så är de roliga hundbroscherna från 40- och 50-talet de som jag har svårast att låta bli, tycker de är så otroligt charmiga. Den vänstra är i celluloid, den högra är jag lite fundersam över om det eventuellt är två olika plaster eller om det bara beror på att hundarna är skurna/snidade som gör att det känns så.
Hittat några broscher till samlingen sorgesmycken, alla tre bedömer jag är från sekelskiftet och – som vanligt – är de inte i bakelit som många tror utan i vad som skulle kunna vara ebonit, guttaperka eller liknande material.
Lite bakelit, jag som brukar hävda att jag inte riktigt förstår varför bakelit ska vara det plastmaterial som är så upphaussat måste erkänna att när det gäller det vänstra armbandet förstår jag det. Bland det häftigaste jag sett, otroligt att tänka sig att det är från 30-talet och alltså närmare 90 år gammalt! Armbandet och örhängen till höger är fina men passar mer in på min vanliga synpunkt – varför ska de här egentligen vara fruktansvärt mycket dyrare än något i princip likadant i något annat plastmaterial? Nu ska jag erkänna att jag inte betalat några stora belopp, det var bara en känsla jag hade när jag såg det att det skulle kunna vara bakelit annars hade jag nog inte köpt det.
Den här broschen tillhör också bland de maffigaste i sitt slag, äger rätt många olika ”reversed carved”, alltså utskuren från baksidan, i lucite men ingen så här tjock med det här djupet på mönster. Ofta kan man misstänka att det är nyare om det är tjockt och mycket men i det här fallet är jag rätt säker på att den är från ”tiden”, dvs 40/50-tal. Det häftiga är inte bara att den är så tjock utan att mönstret är skuret på hela djupet.
Här kommer ett typiskt samlarköp… Den vänstra hade jag i min ägo (som nu ska säljas) visade sig vara en ”efter branden-brosch”, den hade förlorat sina torn. Så nu har jag fått tag i en komplett med torn istället!
Så till sist ett gäng örhängen, det är fascinerande i sig hur många varianter på örhängen i plast det finns! Inte bara i material men framför allt i utformning över tid. Undrar hur många varianter man skulle behöva äga för att vara i närheten av alla varianter?
helensjoyeriadotcom 