Trots allt har det smugit sig in lite nytt i samlingen även om jag medvetet legat lite lågt, både för ekonomin men också med vetskapen om att min enorma samling måste packas ner inför flytten även om jag inte hittat mitt drömboende än.
Hittat ytterligare några änglar i celluloid för att fylla på min ängla-orkester. Jag hoppas att jag någon gång ska hitta mer information om de här och hur många varianter det finns. Tack vare att jag också har några som inte är broscher, utan står på en liten sockel, har jag i alla fall kommit så långt att de är äldre än man skulle kunna tro. De är tillverkade i Tyskland före delningen vilket innebär före andra världskriget, alltså 30-tal eller möjligen tidigt 40-tal. Känns dock lite märkligt om de skulle ha tillverkats under kriget men vad vet man…
Några 50/60-talsset har jag också lyckats hitta, halsband med armband alternativt med örhängen. Det gula och det rosa är i vad som brukar kallas thermoplast, det vita är jag mer osäker på vilken typ av plast det är. De exakta plastmaterialen är inte så viktiga när man kommer så här långt fram i tiden, finns hur många varianter plast som helst. Set är alltid roligt att hitta, de har en tendens att ha blivit skilda åt under årens lopp.
En cool ring frå, troligen i lucite eller plexiglas. Ingen märkning men den har lite känsla av Siv Lagerström och de lite senare märktes med etikett och stämplades inte i plasten så omöjligt är det inte. Snygg är den oavsett!
Några broscher, de två vänstra är souvenir-broscher i celluloid, en från Karlskrona och en från Paris och Notre Dame, 40/50-tal, ev skulle den från Paris kunna vara från före kriget. Den högra är en sorgebrosch i ebonit från tidigt 1900.
Till slut ett helt galet armband i form av en krokodil, vet varken ålder eller material men tyckte den bara var så udda så jag kunde inte låta bli!
Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.
Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.
Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.
De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.
Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.
Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.
Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.
Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.
Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!
Mitten/slutet på 1800-talet var industrins framväxt och uppfinningarnas tid, då växte också embryot fram till att utveckla plast. Celluloid kom i slutet på 1800-talet, bakeliten i början av 1900-talet och längre fram utvecklades alla möjliga olika plastmaterial.
Drottning Victoria av England blev änka 1861 och bla genom henne blev sk sorgesmycken populära och det höll i sig en bit in på 1900-talet. Dessa smycken gjordes i en hel del olika material bla det som var tidig plast, absolut vanligaste plastmaterial i dessa smycken var ebonit (inte bakelit som många tror). Om man ska generalisera lite så är dessa smycken de första egentliga plastsmycken som kom.
Celluloid kom i slutet på 1800-talet men som smyckesmaterial började det inte riktigt användas förrän en liten bit in på 1900-talet, då som ”kopior” på naturmaterial som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Hårsmycken av olika slag är vanligare att hitta än ”vanliga” smycken, celluloid vid den här tiden var ett extremt skört material så de har nog helt enkelt inte överlevt tidens tand. Bakelit gjorde sitt inträde i början av 1900-talet men slog inte igenom som smyckematerial förrän på sent 20-tal, tidigt 30-tal.
När vi sedan kommer fram till det glada 20-talet med helt nytt mode och ”the flapper-girl” som skulle ha, med dåtidens mått mätt, kort kjol men däremot lååånga halsband och långa örhängen. Armband för överarmen var också ett vanligt festsmycke vid den här tiden. Alla använde hatt och den skulle också smyckas med särskilda hatt-broscher.
Det var först på sent 20-tal och tidigt 30-talet som plastsmycken fick ett eget uttryck, inte bara ”kopior” på naturmaterial utan nu utforskade man alla färger och former som plasten kunde ge. Art Deco var på modet och passade på många sätt bra till plastsmycken med sina rena geometriska linjer. Vid den här tiden kom en mer organiserad massproduktion igång av alla sorters bijouterier så dessa smycken blev mer tillgängliga för den stora massan.
På 30-talet och in på 40-talet var det mycket blommor och djur. Man kan dra en parallell till tex vad som var populärt mode vid den här tiden och hur porslinet var utsmyckat. Plastsmycken, precis som alla smycken, styrs ju av modet för tiden.
Blommor och djur blir aldrig omodernt och hänger med mer eller mindre hela tiden men när vi kommer fram på 50- och 60-talet så blir det mer geometriskt igen. Detta var en tid av utveckling och drömmen om rymden och atomteknikens möjligheter som hade en stor påverkan på modet. På 60-talet kommer också op-modet och rent allmänt blev modet ”kantigare”, A-linjeformade klänningar och trubbiga skor och till detta skulle man ha smycken i geometriska former – gärna stora och iögonfallande i skarpa färger.
Fram på 70-talet blev vi ”dränkta” i billiga plastsmycken från Asien, många gånger i ganska dålig kvalitet så här avslutar jag tiden för mitt samlande (och kunnande!).
Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.
Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.
bakelit 30/40-tal
bakelit 30/40-tal
okänt plastmaterial 60-tal
lucite 40/50-tal
Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.
Buch & Deichmann 70-tal
Buch & Deichmann 70-tal
Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.
trol ebonit 1900/10
kompositmaterial 40/50-tal
Bakelit 10/20-tal
glas/stenkol/onyx? 1890/1900/1910
glas/stenkol/onyx 10/20-tal
glas/stenkol/onyx? 30-tal art deco
Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.
Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.
Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.
Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.
På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).
Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…
Sorgesmycken är ett uttryck som många av oss rör oss med så fort det är ett helsvart smycke från det tidiga 1900-talet. Men vad ÄR det egentligen och från vilken tid ”ska” smycken vara för att kalla dem sorgesmycken?
Bestämde mig för att försöka bringa någon slags ordning på detta och läsa in mig lite, jag har själv en större samling med broscher som skulle kunna platsa inom avdelningen sorgesmycken och det vore roligt att kunna lite mer.
Sorgesmycken (svart över huvud taget) blev på modet när drottning Viktoria av England förlorade sin Albert 1861. De fanns innan men i vilken omfattning har jag inte lyckats klura ut. I alla fall så kom de på modet andra halvan av 1800-talet när man skulle bära svarta smycken när man hade sorg. Detta ”mode” höll sig i alla fall in ett kort stycke in på 1900-talet, men det var framför allt på 1800-talet som det var stort.
Vanliga material i sorgesmycken var tex jet, bog oak/svartek, vulkanit, ebonit, svart glas, svart onyx och svart emalj. Även malt färgat horn är ett material som använts. Många tror att dessa svartbruna smycken är i bakelit men det är helt fel. Det går säkert att hitta något smycke i bakelit men de flesta är tidigare än vad bakeliten. Visserligen uppfanns bakelit 2007 men det började inte användas i smycken i någon större skala förrän 20/30-talet och då var modet med sorgesmycken över.
Förutom ett svart smycke kunde det vara tex en medaljong av den avlidnes hår tillsammans med ett foto, eller ett smycke med inskription.
Tyvärr har det inte gått att hitta särskilt mycket just om den här typen av smycken mer än det jag skrivit ovan. Min egen samling består framför allt av broscher och så två medaljonger. Jag har inte i detalj undersökt material men tror att de flesta är i svartek, ebonit och vulkanit.
Jag har två stora ”hang-ups” (saker jag stör mig på) när det gäller äldre plast generellt och plastsmycken i synnerhet. Det ena är det jag ofta skriver om, äldre plast är INTE självklart bakelit utan det är snarare mer troligt att det INTE är det. Det finns en tro att det inte fanns någon plast innan bakelit och sen var allting bakelit nästan fram till idag, inget kunde vara mer fel!
Det andra är att eftersom ett smycke är i plast måste det vara typ 50/60-tal för innan dess fanns inte plast, samma sak här, kan inte vara mer fel, plast (kanske inte alltid i den form vi ser idag) fanns långt tidigare men däremot kom den totala användningen av plast till ALLT slog igenom just på 50/60-talet.
Redan i mitten på 1800-talet började man leta efter sätt att göra ”kopior” på dyra material som elfenben, sköldpaddsskal och korall. Det som drev den här utvecklingen handlade om biljardbollar, som var gjorda i elfenben som man ville hitta ett billigare material med samma egenskaper.
Innan plasten, som den ser ut idag, provade man sig fram med en hel rad olika material. Den första egentliga plasten var celluloid som uppfanns redan i andra halvan av 1800-talet.
Andra material som kom fram vid denna tid (och som många gånger försvann lika fort igen) var bl.a. vulkanit, ebonit, guttaperka, svartek och annat som alla hade sitt ursprung i naturen, gummiträdet, trä som hade blivit ”förvandlat” av att ligga i jorden, vulkanisk massa osv. Det testades även med några olika sorters nötter (mest i knappar) och malt, pressat horn.
Armband vulkanit, sent 1800 alt tidigt 1900
Äldre sorgesmycken som inte är i glas eller stenkol/jet ( eller ”finare” svarta stenar) är ofta i någon av dessa material, de är nämligen alla svartbruna i olika toner (precis som den tidiga bakeliten). Man hittar en och annan i bakelit också men de är betydligt ovanligare.
Sedan blandar en del ihop pressglas, som är ett rätt vanligt material i sorgesmycken, men det är en annan femma!
Plastens ”barndom”, i alla fall när det gäller smycken, är från sista delen av 1800-talet fram till 20-talet när man börjar söka efter billigare/enklare material som skulle kunna ersätta elfenben, sköldpaddsskal, bärnsten, korall, stenkol och liknande material. Tidiga plastsmycken ser ofta ut som någon av dessa material, de kom helt enkelt för att vara en billigare ”kopia”. Det var först i slutet på 20-talet som plastsmycken fick ett mer eget uttryck.
Finns mycket felaktiga föreställningar om tidig plast, en del tror att all lite äldre plast är bakelit (kan inte vara mer fel), andra att om smycket lite äldre kan det inte vara plast eftersom plasten inte fanns förrän på 50-talet (också väldigt fel).
Det experimenterades med mängder av olika typer av material, guttaperka, vulkanit, ebonit, inga av dem särskilt likt dagens plast men dock ändå ”plasttyper”. Många tidiga sorgesmycken är gjorda i den här typen av material.
Brosch 20-30-tal
Celluloid, den första plast som vi nog upplever mer ”plastlik” utvecklades i slutet på 1800-talet. Den fortsatte att utvecklas fram på 40-talet så riktigt tidig celluloid kan skilja sig en del från den senare.
Detta armband i vulkanit är bland det äldsta jag har i samlingen, tillsammans med några sorgesmycken, som kommer från sent 1800-tal. Det som är otroligt roligt, men också det som många gånger gör bedömningen av ålder så svår, är att många tidiga plastsmycken skulle kunna vara gjorda idag!
Armring 20-tal celluloid
Ta till exempel de här skönheterna, särskilt de med stenar uppe till höger, de hade absolut kunna vara gjorda idag, men de är alla från 20-talet. Det svarta är ett armband du har på överarmen, tänk de väldigt typiska festkläder vi ser framför oss från 20-talet. Över huvud taget kan storleken på armband från denna tid vara både stora och små, du kunde bära dem både på överarmen, högt uppe på underarmen och runt handleden. Ofta är de som ska sitta runt handleden med våra mått idag relativt små.
Andra armband typiska för tiden är ormar, skurna mönster (se översta bilden) och målade med exotiska figurer.
Andra typiska smycken för perioden är olika siloutte-smycken, smycken med små rosor och händer i olika varianter.
Förutom smycken så gjordes det under den här perioden mängde av olika typer av hårsmycken, hattprydnader och väskbyglar i celluloid.
Idag har jag fått lite dyrgripar med posten, och några som nog är ”yngre” än jag trodde.
Fyra stycken av typen sorgebroscher, sålda som bakelit men i verkligheten är det bara en som är i bakelit. De andra tre är i någon annan typ av material, kan vara ebonit, guttaperka, svartek eller liknande, kan också vara pressad horn. Många tror att de är i bakelit men oftast är de inte det. De flesta är tidigare/äldre (sent 1800-tal och tidigt 1900-tal) än när bakeliten slog igenom som smycke-material (20/30-tal). Men det är rätt på så sätt att dessa material på många sätt är föregångare till plasten i smycken.
Om man tittar på baksidan så ser man att de ser lite ”trä-aktiga” ut, de har liksom ränder. Bakelit, egentligen alla plastmaterial, är mycket tätare och har en slät och, oftast, rätt blank yta.
Säljaren av sorgebroscherna var gullig nog att skicka med en liten gåva. Spontant känns den som plast och testar till och med positivt med Simichrome men jag var ändå lite fundersam eftersom jag aldrig sett något liknande plastsmycke förut. Så jag har tagit lite hjälp av mina engelska ”kollegor” och kommit fram till att denna brosch troligen är ett lack-arbete, antagligen rysk (eller åtminstone östeuropeisk, målningen tyder på det) och är antingen av trä eller av papier mache. Detta är en del av det roliga – och det svåra – med plastsmycken, det dyker ständigt upp smycken och material man inte kan! Precis när man tycker man har koll på läget inser man att det här kan man inte alls…
Den andra, eller femte, dyrgripen är en helt underbar hund-brosch i lucite från 40-talet eller möjligtvis tidigt 50-tal. Och i nyskick!
Förutom sorgebroscher och lucite-brosch så var det också ett armband i posten. Tyvärr troligen mycket ”nyare” än vad jag trodde det skulle vara. Gångjärnet ser väldigt nytt ut och armbandet har liksom en kant på insidan som jag aldrig sett på ett äldre armband. Har dock inte gett upp helt, det ska undersökas lite grundligare. Man vet ju aldrig?!
Förutom att jag kan bli tokig på att många tycker att all plast som är något äldre är bakelit så finns det också en del roliga missuppfattningar. Den första plasten som kom var i slutet på 1800-talet men ibland när jag frågar efter material på något smycke jag sett på tex Tradera så får jag svaret, vet inte vad det är för material men smycket är så gammalt att plast kan det inte vara – och då är det kanske från 40-talet.
En favorit i repris/kortis om plastens framväxt som smyckematerial (generaliserat);
Senare delen/slutet av 1800-talet: första celluloiden kom och ”härmade” andra dyra material som sköldpadda, elfenben, korall och liknande.
Vid samma tid exprementerades det med mängder av andra material som bara fanns en kort period, bla ebonit, eborit, vulkanit, guttaperka, svartek. Många sorgesmycken från den här tiden är i dessa material, inte i bakelit som många tror. Det finns sorgesmycken i bakelit men det är inte det vanligaste materialet.
Armband 30-tal bakelit
Bakelit
Bakelit
Under 1910-talet kom bakelit men slog inte igenom riktigt som material i smycken förrän på 30-talet. 30-talet var den riktiga storhetstiden för bakelitsmycken, plus en bit in på 40-talet men sedan slog nyare och mer lätthanterliga plastmaterial, som utvecklad celluloid och lucite, i stort sett helt ut bakelit.
Lucite, 50/60-tal
1940-tal kom lucite och celluloiden fortsatte att utvecklas för att bli stabilare, de flesta plastsmycken på 40-talet är av dessa två material.
1950/60-tal, som ju rent allmänt är plastens stora genombrott som material i alla möjliga produkter, då utvecklas mängder av olika plastsorter så sedan är det svårt, och i mitt tycke inte intressant, vilken den exakta plastblandningen som ett smycke har.
Fotograferat ikapp lite av de senaste tillskotten till samlingen.
Ett helt ljuvligt handskuret armband i celluloid. Detta är ett tidigt armband, troligen 20/30-tal men kan vara äldre. Vackert, nästan som ett litet konstverk.
Fyra broscher, alla i celluloid, av varierande ålder men äldre än man kan tro. Äldst är fåglarna på en gren och den lilla handen med nyckel, de är båda 20/30-tal. Handen och den mittersta, vad man nu ska säga att det är, ser nästan nya ut men är troligen 40-tal.
Så några svårbedömda, dels i material men framför allt ålder. Elefant-ringen har jag aldrig sett förut, den kan vara ny, den kan vara gammal, får jag nog fördjupa mig i. Armbandet är samma sak, kan vara nästan nytt men kan också vara gammalt. Gitarrerna och blomman i mitten vet jag är gamla, den svarta tillhör kategorin sorgesmycken och är tillverkad i någon av alternativen till plast, guttaperka, ebonit eller liknande. Gitarrerna är lite svåra, skulle ev kunna vara 50-tal men också både yngre och äldre…
Så till sist, några halsband. Det undre bruna är i bakelit och 40-tal, båda de övre är 60-tal. Det vita drar mot 70-tal och det gröna mot 50-tal. Trots att jag är väldigt fascinerad av tidiga plastsmycken så måste jag erkänna att jag är rätt kär i de stora plastiga smycken som fanns på 50/60-talet. Men jag skyller på mamma, jag växte upp på 60-talet och kunde sitta och titta på hennes smycken hur länge som helst. Tyvärr har de lekts sönder så det finns inga kvar. Har ett armband i samlingen som varit mammas, det är det enda.
helensjoyeriadotcom 