Har visserligen skrivit om sorgesmycken förut men eftersom jag nu har börjat gå igenom samlingen – igen, fotar och lägger upp igen, så börjar jag där.

Historien säger att sorgesmycken kom på modet när drottning Victoria förlorade sin älskade Albert 1861. Traditionen att minnas en kär avliden genom ett smycke fanns sen tidigare men såna smycken behövde nödvändigtvis inte vara svarta, det kunde vara en berlock med en bils eller en ring där håret vävts in. Denna tradition fanns framför allt bland de besuttna. Men det var när Victoria började bära svarta smycken (tillsammans med att hon efter Alberts död alltid var svartklädd) som det slog igenom bland de bredare lagren.

Sorgesmycken behöll sin status en bit in på 1900-talet för att sedan, som med alla moden, börja mista sin betydelse. Det betyder i sin tur att alla smycken som är svarta INTE är sorgesmycken. Många smycken på det glada 20-talet tex var svarta och så långt man kan komma från sorg.

Sorgesmycken finns i två varianter, dels de som har en direkt koppling till den man sörjer. Kan vara ett smycke med ett foto av den avlidna, en sparad hårlock eller liknande. Dels svarta smycken du bar vid begravningar eller under en tid av sorg.

Materialen varierar, allt från dyra material för dem som hade råd, äkta stenar och utsmyckningar med äkta pärlor (pärlorna symboliserar tårar). Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och fossilt trä (bog oak). När celluloiden blev lite mer stabil användes även den och en bit in på 1900-talet även i bakelit, även om det är mer ovanligt. Bakeliten uppfanns 1907 och det tog några år innan det användes till smycken. Även smycken i järn förekom.

De som var lite mer stadda vid kassa hade hela uppsättningar men den stora massan hade nog mest broscher och halsband med medaljonger.

Dessa smycken har nog vårdats ömt eller helt enkelt inte slitits på eftersom förvånansvärt många har överlevt fram till vår tid även om de är mellan 100 och 150 år gamla. Eller var det så enkelt som att många av materialen varit väldigt hållbara.

Jag har valt att ha ett antal av dessa i min samling eftersom många av dessa material var början till plastens utveckling och det också finns sorgesmycken i tidiga plastmaterial som celluloid och bakelit. Det är också skälet till att det inte finns några stenar, glas etc i min samling.

De olika materialen kan vara otroligt knepiga att skilja åt, jag har inte lagt ner någon större energi på att reda ut vad som är vad, för mig har inte det varit så viktigt. Dock är, tvärtemot vad många tror, extremt få tillverkade i bakelit. Den här typen av smycken var på väg ut ur modet när bakeliten slog igenom. Något enstaka smycke i bakelit finns att hitta men det är ovanligt.

Ett vanligt material i dessa smycken är ebonit. Ebonit är, tillsammans med guttaperka, det som man kan räkna till de första plasterna. Det är dessa material som oftast misstas för att vara bakelit men dessa material kom ungefär 50 år före bakeliten. De är svarta och oftast rätt blanka.

Ett annat material som dyker upp är vulkanit. Låter ju som det vore lava men det är faktiskt ett skapat material, visserligen med trädsav som bas, men namnet kommer nog mer av att det ser ut som lava. Vulkanit är inte svart utan drar åt brunt. Kan vara både matt och blankt.

Ytterligare ett material som dyker upp är fossiliserat trä. Får det ligga tillräckligg länge i jorden under tryck blir det jet/stenkol. Men innan dess blir det alltså ett svartbrunt material som, åtminstone på baksidan, har en rätt tydlig träkänsla. Relativt lätt är det också. På engelska kallas detta material för bog oak och jag har inte lyckats hitta något svenskt namn, svartek är det närmaste jag kommit men det kan ju vara av andra träslag också.

Alla ovanstående material är, precis som plast, inte kalla utan mer ”kroppstemperatur” när du tar i det. Till skillnad från glas, jet och olika typer av svarta stenar som är kalla att ta på.