Vill hitta tillbaka!

Jag har ända sedan pandemin startade haft noll inspiration till skapande, tråkigt men det är inte roligt att tvinga fram det. Jag håller på med mitt skapande just för att det ska vara roligt och ge mig den där känslan av flow som är så underbar och det inträffar inte om jag tvingar fram något. Men idag kände jag helt plötsligt lust att försöka trigga igång känslan igen. Om det beror på att det (trots kylan) går mot vår/sommar eller för att jag fått min första spruta och ser något slags svagt ljus i Corona-tunneln och någon slags stilla förhoppning om att det skulle kunna bli julmarknad någonstans i höst vet jag inte men oavsett skulle det vara härligt att bli lite inspirerad igen.

Allt jag skapar gör jag från äldre/gamla söndriga smycken, smyckedetaljer och en och annan knapp. För er som brukar läsa min blogg vet att jag gillar att ta till vara och låta smycken och kläder få ett nytt liv och detta är en del av samma sak. Istället för att kasta en brosch som förlorat sin nål kan tex bli ett jättefint hänge osv.

Så, för att bli lite sugen plockade jag fram bilder på en del tidigare ”skapelser” för att se att känslan har funnits där förut även om det var länge sedan…

Jag en sakletare, samlare och återskapare

Har börjat titta på Återskaparna på tv och även om jag inte gillar programledarna så är jag otroligt imponerad av hantverkarna med specialistkompetens utöver det vanliga – nörderi kan vara alldeles, alldeles underbart! Dessutom gillar jag ordet ”återskapare”, det är ju faktiskt det vi alla ägnar oss åt som lagar och fixar. Vare sig det, som i mitt fall, handlar om smycken och kläder eller om något helt annat.

En del, som inte alls är inne i den här världen, frågar mig ibland varför jag tycker det är så kul med gamla grejer – jag ägnar ju mig åt något som varken är värdefullt eller som jag tjänar pengar på… Många tror att jag gått och blivit ”miljönisse” på gamla dar men det handlar väldigt lite om det, även om jag avskyr slöseri och slit och släng i alla former, i grunden tycker jag grejer ska hålla och att man ska laga de saker som går att laga.

Svaret på frågan ovan är egentligen är egentligen flera, ett svar är att jag helt enkelt tycker om äldre saker, de har en historia, en själ, och dessutom ofta en kvalitet som nya saker saknar. Ett annat svar är att själva jakten är kul, det är roligt att vara saklerare och få bli riktigt nöjd när man hittar något bra. Det handlar inte om att hitta något ekonomiskt värdefullt, det är inte alls min drivkraft, utan om något som är fint eller har en historia jag gillar. Att undersöka och lära sig mer om något man hittat är definitivt en del av nöjet. Om man sen hittar något man behöver som både är billigare och bättre än nytt blir man så klart extra nöjd!

Sedan kan sakletandet och loppisbesökandet ha sina utmaningar, igår var en väldigt typisk dag i en sakletares liv. Jag satte igång med ”persedelvård” som det heter i det militära, jag gick igenom min vinterskor och stövlar, borstade och smörjde in. Vill man att saker ska hålla måste man sköta dem, så enkel är sanningen. I alla fall inser jag att mina favoritstövlar har sett sina bästa dagar och att jag behöver ett par ”nya”. Så jag tar en promenad bort till Erikshjälpen för att se om de har några stövlar kvar. Inga stövlar blev köpta, istället kom jag hem med ett skåp och en gammal resekoffert! Hoppsan, liksom…

Samlandet är väl en del av samma, men jag tror också att samlande är en läggningsfråga – man kan ju njuta av fina saker utan att nödvändigtvis vilja äga dem. Vi samlare har det nog i oss, en gen vi alla har. Pratar jag med andra samlare, oavsett vad de nu samlar, inser jag hur lika vi är, vare sig vi samlar bilar, sportmemoribilia eller vad det nu kan vara vi snöat in på. Vi drivs av att ha sakerna omkring oss och kunna titta på dem men vi drivs också av kunskap, att ständigt lära oss mer inom det området vi nördat in oss på.

Kunskapstörsten, det är den stora skillnaden mellan oss samlare och sk ”hoarders” (vad det nu kan heta på svenska, människor som aldrig kan göra sig av med någonting). Det handlar väldigt lite om att inte kunna göra sig av med saker, som samlare kan man alltid göra sig av med saker om man hittar något bättre, utan just om att äga de ”rätta” sakerna och sedan kunna så mycket man kan om det – det är nörderi i dess finaste form!

Ingen julmarknad i år

Så här års brukar det vara fullt med förberedande arbete inför julmarknaden, allt från displayer till att ha tillräckligt att sälja men, som så mycket annat detta år, så är årets julmarknad på museet inställd. Vi fick veta det i god tid så tidigare i höstas (när det verkade ha lugnat sig med corona) hade jag någon idé om att ha ett slags öppet hus här hemma för vänner och grannar istället, hade tyckt att det skulle vara roligt att visa grannar och vänner vad jag ägnar mig åt förutom att ta hand om ryggen, men det gick ju inte heller eftersom vi inte ska träffas.

Jämfört med mycket annat i dessa tider är det ju ett litet bekymmer men trist ändå. Jag som redan tillbringade mina dagar hemma trodde inte jag skulle bli så påverkad av att allt ställs in och att vi ska hålla socialt avstånd men när det inte finns något att gå på/göra och ingen att träffa blir det väldigt tomt. Och med det blir det tyvärr också väldigt lite stimulans utifrån.

Tycker det är svårt med inspirationen, dels för att det inte funnits någon julmarknad att se fram emot, dels för att allt känns rätt trist rent allmänt… Det är inte försäljningen i sig utan att träffa människor och få feedback på det man gör som är den stora grejen med att en enda gång på året visa upp mina smycken och tavlor. Det i sig ger massor med stimulans och energi för att fortsätta.

Blir mest lite lagningar, en och annan tavla och lite sy-projekt. Och så läser jag, massor. Och så fortsatt katalogisering av samlingen. Men allt går väldigt trögt, även där saknas inspiration och driv. Men samtidigt det går det verkligen inte på något sätt någon nöd på mig jämfört med många andra men det betyder inte nödvändigtvis att det är roligt för det. Men det är bara att bita ihop, se framåt och hoppas på bättre tider.

Det där med loppisar…

Det är på många sätt bra att secondhand och återbruk av olika slag har blivit populärt istället för vår enorma slit- och släng-mentalitet och vår stora konsumtion av kläder och prylar. Att saker och kläder används istället för att hamna i soporna är underbart tycker jag.

Men för oss ”sak- och skattletare” har det också fått en tråkigare effekt, många ställen, här är det särskilt Erikshjälpen men även till viss del Kupan och Emmaus, har blivit något slags andrahandsbutiker med antikhandelsambitioner. De tar väldigt bra betalt, inte bara för sådant som eventuellt är rätt värdefullt utan över lag. Det tar bort känslan av att kunna fynda, det handlar egentligen inte så mycket om pengar utan om en känsla av att vara skatt-letare och bland allt det där billiga kunna göra FYNDET. Det handlar inte om jag nödvändigtvis skulle hitta något som är värt tusentals kronor utan kanske bara den där perfekta grejen jag letat efter. Eller att slå till på den där prylen/smycket /klädesplagget bara för att det är roligt att försöka klura ut ålder och ursprung. Allt det där faller om det är för dyrt och för mycket ”affär”.

Jag har klagat förut på att det numera är så väldigt svårt att hitta äldre smycken, inte bara äldre plastsmycken utan äldre smycken över huvud taget. De har inte blivit dyra – de finns helt enkelt inte att hitta av någon outgrundlig anledning. Skulle vara spännande att få veta vad det beror på.

Jag har absolut inget emot att dessa hjälporganisationer försöker få mer pengar för fina/värdefulla saker, deras uppgift är ju att dra in så mycket pengar de kan till välgörenhet, men då måste det finnas kunskap/vilja att kunna skilja ut bra från dåligt, dyrt från billigt och det är där det fallerar tycker jag. Bara som ett exempel, som inte alls har med gammalt och fint att göra, utan bara hur det ser ut så tar Erikshjälpen samma pris för alla jackor, oavsett tunn eller tjock, lite sliten eller i nyskick, HM eller dyrt märke. Det vore väl ok om det priset var 50 eller möjligtvis 100 kr men när det priset är 229 kr blir det löjligt. Visst, för en dyr märkesjacka som kostat flera tusenlappar men för en lite sliten sommarjacka från HM!? För det priset kan jag ju i princip gå till HM och köpa en ny jacka på rea, då har det blivit fel någonstans tycker jag.

Så här har det tyvärr blivit allt tristare att gå på loppisar så just därför jag blev väldigt glatt överraskad när jag körde genom Nybro en dag och fick för mig att köra in till Lindra och Ria som finns där. Aldrig varit där, bara sett någon blänkare på FB att de fanns, men det var riktiga loppisar! Fina, rena och trevliga att gå i men med högt och lågt blandat och vettig prissättning – jag blev såå glad! Dit kommer jag definitivt åka igen.

Så det var dagens gnäll, ska vara på lite bättre humör nästa gång lovar jag!