Vintern räddad!

Nu har jag – äntligen – fått hem mitt stora skåp som är tänkt att hysa samlingen. Det är ett gammalt skolskåp men jag vet inte riktigt vad man förvarat i det. Det stora problemet blir nog att få in det, det huserar just nu i garaget, det är tungt även utan lådorna. Trodde inte det skulle vara så tungt, det är i furu, men det var betydligt tyngre än jag trodde.

Men hösten, vintern och kanske våren är nog räddad innan detta blir klart. Min tanke är att, istället för att ”bara” plocka in allt i skåpet, passa på att sortera om samlingen och lägga den i tidsordning istället för, som nu, i ”sak”-ordning. Men, ett stort men, innebär också att jag faktiskt måste katalogisera hela samlingen. En del av den är hyfsat kategoriserad men där är massor kvar.

Vådan av att ropa in något på distans (som jag gjorde med detta) är att man måste kunna lita på beskrivningen. Tyvärr kunde man inte riktigt det, det skulle vara 40 lådor men flera av dem är fusk, ser ut som två men när man drar ut den är den bara en. Som tur är var det inte så många, fortfarande många lådor ändå. Men nu står skåpet här och jag får hantera det. Att det sedan var mycket djupare än jag trodde är ju bara mitt eget fel, koncentrerade mig på mängden lådor, bredd och höjd. I värsta fall får jag väl sälja det igen om det inte funkar…

Jag behöver i alla fall inte vara arbetslös i vinter! Även om fokus just nu behöver vara på att göra lite nytt till julmarknaden som närmar sig fortare än man tror, det är ju bara 2,5 månad dit.

 

Tur att nätet finns, eller?!

Det har inte blivit så mycket loppisar som önskat denna varma sommar utan det har istället blivit att lusläsa Tradera, FB och andra ställen på nätet (när solen gått ner). Det är naturligtvis superbra att nätet finns, om inte annat är det ett ställe för oss nördar att ha kontakt, men kanske inte alltid lika bra för plånboken. Det är på loppisar jag fyndar, på FB-sidor för smycken har plastsmycken blivit allt dyrare och även på Tradera har det blivit svårare och svårare att hitta plastsmycken till vettiga priser.

Jag har väl delvis mig själv att skylla (?!) eftersom jag missionerar ganska idogt om dessa smycken och den kulturskatt jag anser att de är. Sedan har också vintage/retro blivit allt större och särskilt 40/50/60-talssmycken blivit mer eftertraktade för att ytterligare förstärka ”outfiten”. Det känns lite dubbelt eftersom jag samtidigt tycker hela den här retro/vintage-världen är rätt kul!

 

 

Har i alla fall blivit några nya smycken till samlingen. Armbandet är en riktig raritet (och dyrt!), det är fransk art deco och i galalith. Galalith är en plast gjord på mjölkråvara (!) – alla som pratar om den ”hemska” plasten som miljöbov, varför tar ingen upp den här plasten igen, vore väl bra för mjölkbönderna också?!

Röda, vita och blå örhängen är 60-tal och borde ha kommit från USA, typiska patriotiska amerikanska färger. Halsbandet, till sist, känner jag mig osäker på men skulle gissa 50/60-tal men det behöver jag studera närmare.

Och vad är en hattbrosch?

Ser då och då en typ av smycken som säljs som broscher – och de är de ju – men som en gång i tiden var avsedda att sitta som utsmyckning på hatten.

99af5d55f41ea827ee96fe5437294cc1

Det är utseendemässigt broscher, oftast från art deco-tid, men de har inget lås för nålen, dvs det är ”bara” nål. Ofta med stenar och ofta i plasten celluloid (eller är det bara de jag ser!). Det är alltså inte hattnålar, som var en kombination mellan att hålla hatten på plats och vara utsmyckning, de här har ingen funktion – de är bara till ”lyst”.

 

Jag har tidigare funderat lite på varför vissa broscher bara har en nål och funderat på om det varit någon form av kvinnlig motsvarighet till kravattnål. Det var när jag fick kontakt med Naomi och den engelska FB-sidan med plastsmycken som jag upptäckte att de där kallades för ”hat flash”.  Då började jag leta efter en svensk beteckning, dessa har ju funnits även här och det var långt före den ”svengelska” tid vi lever i nu så de borde ha ett svenskt namn. Det jag hittar efter idogt letande är att det heter vad det är, dvs hattbrosch, enkelt och koncist.

Bröderna Neiger

Om man gillar art deco-smycken, smycken från tidigt 1900-tal eller äldre smycken i egyptisk stil stöter man förr eller senare på namnet Neiger.

Äldre brodern Norbert utbildade sig inom smycken och startade en firma i källaren på deras föräldrars hem i Böhmen (som nu för tiden ligger i Tjeckien) i början på seklet. Det gick rätt bra så även yngre brodern Max anslöt sig. Från början designade båda bröderna smycken men efter första världskriget delade bröderna upp sig så Norbert drev firman och Max designade. Det gick bra, i mitten på 20-talet hade de 25 anställda och sålde över hela Europa och till USA.

3a091ad56f9c5f5873b0bc0af2b7d8c8

Typiskt för Neiger är vackra tjeckiska glasdetaljer och fint utsmyckade metalldelar, alltid i bra kvalitet. Deras smycken är tyvärr i stort sett aldrig märkta. Så helt säker kan man tyvärr aldrig vara…

Deras största succé kom när man öppnade Tutankamons grav 1922 och inspirerad av det gjorde Max smycken i ”egyptisk” stil, det som oftast kallas ”egyptian revival”. De gjorde även smycken med kinesiska mönster som också har blivit eftertraktade.

Tyvärr fick bröderna ett sorgligt slut… de var judar så de flyttade sin firma i början av andra världskriget i tron att det skulle vara säkrare men det var det tyvärr inte, de dog båda två i Auschwitz.

Jean Painleve, fransk mångsysslare

Jean Painleve var en fransk biolog och filmare, pionjär för populärvetenskaplig film. Han levde 1902-1989. Vad har detta med smycken att göra tänker du? Jo, han var inte bara filmare och biolog utan en mångsysslare, en entreprenör.

Tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon skapade han 1936 en serie mode-accessoarer med sjöhästar som tema. Sjöhästen var hans största/mest kända film och sjöhästen blev så att säga hans signum. Accessoarerna tillverkades av Clement Nauny i L’Hippocampe. Denna serie såldes under namnet jHp, Jean Hippocampe Painleve. Förutom smycken var det bla tyger och scarfes.

Han öppnade också flera butiker i Paris och runt om i Frankrike där sjöhäst-smycken visades upp tillsammans med akvarier med levande sjöhästar.

Alla smycken är inte märkta men den fullständiga märkningen ser ut som nedan. Hans smycken är gjorda av mässing och galalith, en fransk plast liknande bakelit. Jag är stolt ägare till nedanstående armband med den fulla märkningen.

Jag hittar inte så väldigt mycket information om Jean Painleves smycken, bara om hans filmer, så det är väldigt svårt att veta om allt i den här stilen kommer från Jean Painleve eller om någon gjort kopior. På nätet säljs allt, inklusive ödlor och ”drakar”, som Jean Painleve men det verkar som ingen egentligen vet. Inte heller har jag lyckats hitta hur länge han höll på med smycken. Starten 1936 och sedan tills krigsutbrottet kan man gissa – men fortsatte det efter kriget?

Armbandet med ”draken” (kallas drake på nätet, om det är rätt namn, vem vet!?) och sjöhästen har ingen märkning alls medan broschen med ödlan är märkt Depose, som ju bara betyder ungefär Patenterad.

De här två är mina senaste köp, en brosch och ett udda örhänge. Broschen är märkt Made in France och med lite god vilja skulle det kunna stå jHp också, mycket otydligt, örhänget är märkt Depose Made in France.

Detta är också en del av historien runt äldre plastsmycken så jag är glad att jag i alla fall fått ihop en liten samling. De är inte så lätta att hitta och tittar man på tex eBay är det DYRT.

Bakelit-klocka

Den som söker finner till slut… Har legat och dreglat över bilder på den här typen av klockor, tycker de är så otroligt coola. Och äntligen hittade jag en som jag som jag också tyckte var ok i pris (de är vanligtvis VÄLDIGT dyra), köpt den från England.

20171030_101542

Klockan är gjord i bakelit med ett ingjutet ur. Den var billigare för att uret tyvärr inte fungerar, det hade varit roligt, men var för mig ingen absolut nödvändighet. Jag köpte den inte i första hand för att bära utan för att ha den i samlingen. De är dessutom ganska små i omkrets så det är knappt att den går om min handled, och jag tycker inte jag har jättegrova! Vet inte om klockan går att laga men jag misstänker att det är billigare att köpa en annan med fungerande klocka i så fall…

De här klockorna gjordes under Art Deco-tiden, 30-talet och i början av 40-talet. Jag misstänker att de gjordes i USA eftersom de jag har sett tidigare alltid sålts från USA eller England. Själva uret kan variera, just det här uret har jag inte lyckats klura ut så mycket om, tror det kommer från Schweiz.

Själva ”bandet” är i bakelit, stelt men med dels ett gångjärn, dels en öppning för att du ska få det på dig. Det är nog meningen att de ska sitta relativt fast mot handleden.

 

Silhuett-broscher i celluloid

En del av min samling består av silhuett-broscher i celluloid, de flesta är från 20- och 30-talet, art deco-perioden. Många, särskilt i en speciell stil, som de här ovan, är franska och märkta Depose France. Och kommer troligen från något som hette Mapouse France.

2017-09-08 13.33.20

Depose trodde jag länge att det var ett tillverkarnamn tills jag undersökte saken lite mer och lärde mig att det bara betyder ungefär Patent… Svårt att hitta information om de här, allt jag lärt mig kring detta kommer från nätet, andra samlare, säljare och liknande. Så, som med allt annat man hittar på nätet, sanningshalt kan aldrig garanteras.

Den här typen av broscher har, förutom Frankrike, också tillverkats i andra länder. En av de jag har, den lilla fina balettdansösen, är märkt Wales.

 

Tyvärr saknar hon en arm så hittar jag en likadan så ska jag byta ut henne. Men troligen är detta en helt europeisk företeelse, näsran bara fransk, eftersom de inte finns omnämnda i de böcker jag har om plastsmycken, de flesta med amerikanskt ursprung. Finns lite i ”bibeln” för många när det gäller vintage-smycken Warman’s.

Celluloid började användas i smycken runt sekelskiftet för att efterlikna bla elfenben och jag tänker att det har funnits broscher i elfenben med det här utseendet men det är bara en lös gissning från min sida.

 

De är oftast väldigt sköra, många små detaljer, så det är inte helt ovanligt att det saknas något så det gäller att syna dem noga. Men med tanke på åldern på de här och alla smådetaljer är det ju egentligen helt otroligt att det finns hela kvar! Dessutom är många av dem tredimensionella, vilket ger ännu fler smådelar.

Finns en variant med ”baksida”, eller med ”glas” framför, de har ju naturligtvis inte varit lika utsatta så de är oftare hela. Jag gissar att de här kanske är något senare och något mer ”massproducerade” eftersom de inte är lika detaljrika.

 

Jag tror att många, de flesta, är franska, inte bara de som är märkta Depose France, eftersom det finns en del som ser ut som turistsouvenirer med franska sevärdheter.

 

Förutom de som har ”elfenbens-färg” så finns det en färglagd variant också. Jag upplever att de är något mer ovanliga är de andra, men det har jag inget belägg gör mer än att jag ser fler av de andra till salu. Om de tillverkades så eller färglagts efterteråt, vem vet…

 

Jag har hittat bilder på nätet där det finns en etikett där det står Les creations Maloupa Paris, även Warman’s hänvisar till detta namn. Tyvärr är det uppenbarligen väldigt lite känt om detta företag, så även inbitna samlare av just de här vet inte mer än så.

Mera Bengel

Nu ska jag lära mig mer om Bengel har jag tänkt, detta ska vara den bästa boken påstås det. Lämpligt nog kom den neddimpande i brevlådan en riktigt regnig dag.

2017-07-17 15.06.04

Nu är inte min skoltyska så bra men som tur är så är den tvåspråkig, både på tyska och engelska.

2017-07-17 15.06.16

Det jag hoppas jag ska lära mig är inte bara ungefär hur smyckena ser ut (det finns en hel del bilder på nätet) utan mer om historien, som jag tycker är lite häftig, men också hur man kan lära sig att se om det är Bengel, och dessutom om det är ett nytt eller ”från tiden”. De där små detaljerna som skulle kunna göra att man kommer åtminstone ett snäpp närmare.

Vad jag förstått är aldrig de gamla märkta, de nya (som är tillverkade idag efter gamla ritningar) ska vara försedda med intyg men eftersom Bengels smycken oftast är väldigt dyra så lockar det tyvärr också fram lite mindre nogräknade som gärna ”vill” att det ska vara Bengel och då allra helst gamla (eftersom de är dyrast!). Så ska man någon gång investera i ett Bengel-smycke (eller har turen att fynda ett!) så behöver man veta vad man ska titta efter, tänker jag.

Mer Jakob Bengel

Idag ägnar jag mig helhjärtat åt Jakob Bengel. Har köpt ett halsband som jag och säljaren (tack Annette!) tror skulle kunna vara Bengel. Har också ett annat halsband som också skulle kunna vara i stil med hans smycken. Det jag ser är det lite typiska art deco-utseendet, mixen av krom/plast och kedja av stavar som man ser på många av Bengels smycken. Bengel är aldrig märkt så hur ska man veta?

Bakgrund: Jakob Bengel är ett tyskt företag som började som tillverkare av klock-kedjor till fickur men som under 20-talet, bland annat med inspiration från Coco Chanel, Bauhaus och art deco, började göra (för den tiden) rätt ”avantgarde”-smycken gjorda i metall/krom och galalith. Smycken från Jakob Bengel tillverkades 1924-1939. Tillverkningen tog slut i samband med kriget.

Det som gjort Bengels smycken eftertraktade och prislappen rätt hög är att hans smycken hade fallit i glömska men när fabriken nyöppnade fann man massor med smycken i lager som aldrig varit ute på marknaden men tillverkade på 20/30-talet.

För att göra det riktigt svårt har det dessutom nytillverkats en del smycken med de gamla maskinerna och formarna men dessa ska ha ett medföljande certifikat. Och som det alltid blir när något blir dyrt och eftertraktat – det finns en hel del ”look-a-likes” som man säger är Bengel. Behöver inte vara kopior, det tillverkades trots allt andra smycken under art deco-tiden som också har art deco/Bauhaus som inspiration.

Finns en hel del att läsa om Jakob Bengel på nätet. Tyvärr är min skoltyska lite risig så de sajter som är på tyska klarar jag inte riktigt.  Men hur jag än letar hittar jag ingen tänkbar kontakt. Jag hoppades att jag skulle hitta någon jag kunde skicka bilderna till för en kvalificerad gissning men tyvärr ännu inte fått napp. Men jag fortsätter leta. Beställde också en bok på Amazon om Jakob Bengel, se om jag kan bli klokare med hjälp av den.

Hittar bl.a. en bra sajt med massor av bra upplysningar om honom, historien runt företaget och massor med bilder på smycken, Sheryls art deco. Har själv en anslagstavla på Pinterest där jag samlar alla bilder jag hittar på Bengel-smycken och ”look-a-likes”, du hittar den här,  Helens Jakob Bengel.

Fortsättning följer…

 

 

 

Detektivarbetet fortsätter

Detektivarbetet fortsätter, idag med den här fina, ovanliga broschen.

Har sett något lite liknande men den hade en figur på. Den  2ab41c2bcb0560db29d146d6bf64c29b

broschen är i bakelit och från 30-talet. Tiden stämmer nog rätt bra med min brosch också, låset kan vara från den tiden, det är en ganska typiskt tidigt C-lås.

Hela stilen är art deco, fyrkantig med ”trappor” är typiska för 30-tal och art deco. Återstår att klura ut vad det är för material, så fram med testgrejerna…

Den bruna, bärnstensfärgade delen (amber eller rootbeer kallas den i USA) är i alla fall inte bakelit (inte det vita heller för den delen) eftersom jag inte fått någon som helst reaktion när jag testar med Simichrome. Den vita delen har jag hela tiden trott var annat material, hade det varit bakelit hade den inte varit så vit. Bakelit som var vit är numera mer elfenbensfärgad har jag lärt mig.

Så bakelit var det inte, då är det frågan om celluloid eller lucite, eller kanske en kombination av båda. Både celluloid och lucite hade kommit vid den här tiden. Spontant så tror jag på lucite beroende på, återigen, den vita delen. Jag har aldrig sett något celluloid-smycke som har haft den vita färgen och eftersom det vita nästa säkert är lucite så är nog de bärnstensfärgade delarna det också. Jag får inte fram någon lukt så jag bestämmer mig för lucite…