40-tal

Förälskad i vackra saker…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Smaken är ju som baken, delad, och det finns massor med människor som inte skulle tycka samma saker som jag är vackra.

Nu har jag i alla fall gått och förälskat mig i en cool skyltdocka från 40-/50-talet, inte bara dockan utan den otroligt vackra klänningen hon hade på sig. Hade på sig eftersom jag har flyttat över klänningen till en annan docka, i alla fall tills jag vågar använda dockan. Jag är väldigt svag för äldre skyltdockor generellt men denna allra mest beroende på att hon har ett så otroligt coolt uttryck, hon skulle kunna stå med ett glas champagne i handen och prata med Cary Grant eller någon av de andra snygga filmstjärnorna från den här tiden.

Och klänningen, jag säger bara klänningen – tänk vilken tjusig fest denna är sydd för! Detta är den absolut vackraste klänning jag har haft i min ägo, den kan man ha framme som ett konstverk. Det är inte en klänning att bära nuförtiden, på ett bröllop eller något möjligtvis, men jag går dessutom så klart inte i den så jag får nöja mig med att titta och njuta. Ännu så länge har hon ett halsband från 30-talet, får leta upp något som är mer i ålder med både docka och klänning, sent 40-tal eller tidigt 50-tal.

Tyvärr har dockan ett stort problem, hon har stått på en vind, troligen oisolerad, och blivit utsatt för temperaturväxlingar som gjort henne sprucken och framför allt armar och händer har tagit mycket stryk. Det gör mig ingenting att hon inte är perfekt, det får gärna synas att saker är gamla, utan mitt problem är att så fort man tar i henne, flyttar eller byter kläder faller det av ännu mer. Jag är rädd att armarna ska ge upp helt och det vore trist, en docka utan armar är inte riktigt samma sak. Och jag gör ju just det det, flyttar dem, byter kläder och smycken på dem beroende på humör och vad jag just då tycker är vackert och vill titta på och det måste hon hålla för.

Jag har ställt en fråga i ett antal olika FB-grupper om hur bäst att gå till väga för att ”rädda” henne, har dessutom skrivit till museet och ställt frågan om de har några bra tips. Vi får se hur det går.

Så länge får hon vara både arm- och benlös och ståta med ett Jakob Bengel-halsband tills jag vågar använda hela henne igen.

Med Växjö som ursprung

~ helensjoy ~ 4 kommentarer

Jag är allmänt road av mode, framför allt äldre sådant, och ur det kommer min kärlek för äldre smycken. Men jag är också road av äldre kläder. Men när det gäller kläder (främst för att jag inte ska drunkna här hemma bland alla kläder, smycken och saker) så gäller principen att jag ska kunna bära dem.

Men jag har gjort ett undantag, jag försöker hitta kläder som är märkta/har sitt ursprung i Växjö (som är min hemstad) eftersom jag tycker det är roligt att samla på mig lite Växjö-historia inom ramen för mitt stora intresse för kläder och smycken. Samlingen är ännu väldigt liten men jag letar, är det så att du har en klänning med Växjö-märkning får du gärna höra av dig!

En riktigt klassisk Växjö-butik var PN’s, min föräldrageneration hade det som ett riktmärke när man skulle ses – vi träffas utanför PN’s hörna. Butiken låg länge i hörnet mot Stortorget, därav mötesplatsen gissar jag. PN’s etablerades redan i slutet av 1800-talet. Namnet kom av mannen som startade butiken Per Nils Persson. 1948 övertogs verksamheten av familjen Gratte och bytte sedan 1973 namn till Grattes Modehus som i sin tur upphörde 2009. Klänningen ovan är från 60-talet.

Sandströms, som drevs av Valborg Gustavsson (född Sandström), var en syatelje och tygaffär och sydde upp kläder till Växjös finare damer. Låg på Båtsmanstorget i Växjö. Längre fram blev det, som jag förstått det, mer inriktning på större festligheter, brudklänningar, klänningar till tärnor och till tjusigare fester. Sandströms startade sin verksamhet i slutet på 20-talet och las ner i slutet på 60-talet eller möjligen precis i början av 70-talet. Klänningen är från 60-talet.

Ingen av de ovanstående butikerna har jag någon som helst personlig koppling till, de var båda borta eller hade bytt namn när jag flyttade till Växjö på 70-talet. Däremot har jag en mer personlig koppling till Ingrids Mode, modist och hattaffär i Växjö under många år, jag arbetade nämligen under tidigt 80-tal tillsammans med hennes man. Det jag minns allra tydligast var att de gift sig två gånger, alltså gift sig, skilt sig och sedan gift sig igen, något jag aldrig (med min stora erfarenhet som 20-åring!) hade hört talas om… Ingrids Mode fanns under många, många år på Kungsgatan i Växjö, den startade 1940/41, Ingrid överlät butiken 1974 och den levde kvar ända till 2005.

Tyvärr sträcker sig inte mina kunskaper till hattar så jag vet inte ålder på dessa, de har i alla fall alla etikett med fyrsiffrigt telefonnummer så jag gissar att de är 60-tal och äldre.

En butik som jag stött på och aldrig hört talas om tidigare är Hattcentralen som ska ha legat på Båtsmanstorget i Växjö. Nu är inte hattar alls min specialitet, det är ju kläder och smycken, så det gör inte så mycket, det hade bara varit kul att veta vid vilken tid detta var. Telefonnumret har i alla fall fem siffror så en bit fram i ”modern” tid bör det inte alla fall ha varit.

Man kan ju tycka vad man vill…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Det står naturligtvis oss alla fritt (i alla fall här i Sverige) att tycka vad vi vill men när jag läste en fråga i en av grupperna på FB som jag är med i, bröt jag nästan ihop. Frågan var om äldre blandade smycken var värda något, en helt ok fråga om man inte vet något om smycken. Men det var nästa mening jag bröt ihop kring, ja smycken i plast slänger jag men det andra kanske kunde vara värt något? Jag blir fortfarande ledsen när jag ser den kommentaren…

För det första anser jag rent generellt att så länge saker är hela och riktiga så kastar man inte någonting. Vill man inte ha det själv säljer eller skänker man det. Och för det andra, visst på 70-talet blev vi översköljda av billig plast från ”långbortistan” och det hade väl inte kanonkvalitet precis men varför utgår man från att all plast är skräp för det?! Så tänker man ju inte om andra produkter? Och även om det blir fler och fler får upp ögonen för hur mycket fint det finns att hitta bland äldre plast så har jag mycket ”övertygande” kvar, det är uppenbart. Glädjande nog var det inte bara jag som protesterade!

Det här är väl inte skräp?

Eller det här?!

Örhängen i plast från olika tidsepoker

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Örhängen i plast har funnits nästan lika länge som plasten. På 20-talet hade en del av ”the flapper-girls ” hål i öronen men det ansågs rätt vågat och var inget som den vanliga kvinnan hade, varken då eller senare. Hål i öronen slog inte igenom i större skala förrän slutet av 60-talet/ början av 70-talet. Så hittar du äldre örhängen för hål är antingen clipsen eller skruvarna utbytta eller inte så gamla som du tror…

Sekelskiftet och fram tom 20-talet. Örhängen var inte lika vanliga så här tidigt och det är svårt att hitta örhängen som är tidigare än 20-talet. Jag tror inte att det bara är örhängen i plast som är ovanliga vid den här tiden utan örhängen var nog inte så vanliga över huvud taget, det var först på 20-talet man ser örhängen på modebilder. På 20-talet är plasten fortfarande något som ska efterlikna andra material, mycket ska likna elfenben, korall och sköldpaddsskal. ”Flapper-girls” hade långa dinglande örhängen, för övriga var de nog mer neutrala. Kläderna, håren och hattarna var väldigt utsmyckade vid den här tiden, påverkar nog också hur mycket utrymme, så att säga, som örhängen hade. Celluloid var materialet framför alla andra i plastsmycken.

30-talet och art deco. På 30-talet tog man ut svängarna lite mer, både vad gäller färg och form. Celluloid var fortfarande stort som material men 30-talet är också bakelitens (och andra liknande material tex galalith) stora era. Mycket stenar och blommor är det men också väldigt strama art deco-smycken.

40-talet. Nu blommar det! På 40-talet är smycken blommiga överlag och det sätter så klart sina spår även på örhängen. Celluloid hänger med (och förbättras hela tiden), bakelit börjar dock försvinna som material igen och ersätts av den nyuppfunna luciten som är plexiglasets föregångare. Örhängen I lucite är väldigt ofta av ”reversed carved”-typen, alltså skurna och målade bakifrån för att skapa 3D-effekt.

50-talet. Nu blir det än mer färgrika och glatt! 50-talet var ju en modernitetens och framtidstrons period tillsammans med 60-talet. Celluloid och lucite hänger med som material men det är också detta årtionde som plasten slår igenom på bred front i hela vardagslivet och det driver fram mängder med olika plastmaterial. From nu blir det, i mitt tycke, ointressant med materialet eftersom det finns så otroligt många olika material att välja på och det blir mer en kemisk fråga. Under 50-talet kan örhängen se ut nästan hur som helst, allt från rätt neutrala runda plastpärlor till blommor, väldigt typiska för sin tid 50/60-tal. 50-talet och 60-talet är rätt svåra att skilja åt, mycket var modernt under båda årtionden.

50-talet är ju också setens förlovade tid, se bilder nederst. Halsband med matchande örhängen, brosch med matchande örhängen osv, osv.

60-talet. Nu pratar vi verkligen färg! Och gärna stort, vare sig det sitter på örat eller hänger och dinglar. 60-talet är ju också OP-modets tid så mycket geometriska former, gärna svartvita. Rymden var också en inspiration för smycken under både 50-talet och 60-talet. I slutet av 60-talet kommer hippie-eran och då är det flower power som gäller.

Setens förlovade tid, 50-tal och 60-tal. Under hela 50- och 60-talet var set stort, du skulle matcha allting (även skor och väska skulle ju matchas på den här tiden). Här nedan är några exempel, alla i olika typer av plast. Fruktbroschen med matchande örhängen är dock i fler material än plast.

Bästa tidningen!

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Den, i mitt tycke, allra bästa tidningen för oss som gillar gamla prylar är Retro. Jag gillar den för att den inte är så ”uppnäst” och handlar om vanliga prylar, inte nödvändigtvis de dyraste antikviteterna. Visst, antikviteter kan väl vara roligt men jag gillar smycken, kläder och prylar som vi vanliga människor haft. Tycker det är roligare med vanliga människors historia.

I det kommande numret, nr 1 (i butik 4 feb) har jag haft äran att delta som stolt ”medarbetare” med lite av mina smycken från samlingen. Jag måste erkänna att jag har tjatat på chefredaktör Viveca under en ganska lång tid om att ha något om smycken. Och nu hände det!

Denna gång med fem uppslag om broscher som sträcker sig från 30-talet till 70-talet. Bilder och information om speciella kännetecken för olika årtionden. Blev riktigt bra (förutom att jag ser ut som en tant på mitt foto men det är sånt man får leva med) och intressant.

Förhoppningsvis kommer det mera, jag vet att tanken är att beta av en smyckevariant i taget så håll ögonen öppna. Finns ju ingen som skriver om detta så jag har stora förhoppningar på kommande nummer.

Har ni ännu inte hittat till Retro och ni som jag som gillar gamla smycken och prylar – köp den, jag lovar att ni inte blir besvikna!

Souvenir-broscher i plast, 40/50-tal

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Ett ”specialområde” inom broscher/plastsmycken är souvenir-broscherna, egentligen är det väl ett eget samlarområde. Har funderat på att ”bara” behålla de, i mitt tycke, bästa/finaste och sedan sälja resten men har inte riktigt bestämt mig.

På 40-talet och än mer på 50-talet började även gemene man ha råd och möjlighet att åka på semester. Vi fick vår tredje semestervecka 1951 och vi packade våra nyinköpta bilar eller tog vi buss eller tåg med tält och picknick-set och styrde kosan till sevärdheter både inom Sverige och Europa. Och då måste man ju visa när man kom hem att man varit ute och rest och en liten enkel brosch var både ett enkelt och billigt sätt att visa var man varit.

Vad jag har kunnat klura ut fanns dessa broscher under tiden mitten 40-talet och under 50-talet för att sedan i princip försvinna helt, i alla fall i plast – andra material vet jag inte lika mycket om. Min gissning är att många av dessa har sitt ursprung och sin tillverkning i Tyskland, men den gissningen bygger enbart på att många jag hittat är från tyska orter, de kan lika gärna producerats någon annanstans och ”bara” fått stort genomslag i Tyskland.

Dessa souvenir-broscher finns i mängder med olika varianter, en del med tydlig koppling till resmålet, en del lite mer långsökta. Många märkta med ort eller är självklara varifrån de kommer (se de irländska nedan) men det är lite svårt att veta var man ska dra gränsen, finns en del som jag inte vet om jag ska kategorisera dem som souvenir-broscher eller inte. De har ingen märkning men min gissning (och även detta är en gissning) är att dessa broscher fanns att köpa med en tom yta där man själv kunde skriva dit sitt ortnamn om man nu inte ville/hade råd att trycka upp broscher med namnet på. Denna min gissning bygger på att jag hittar tryckta broscher, broscher utan namn där ytan är tom men också där texten är handtextad och inte tryckt.

Sedan finns det broscher som snarare är kopplad till event än ort, dessa idrottsbroscher till exempel. Det var inte förrän jag en dag såg broschen till höger med texten fotbolls-VM 1958 som jag förstod att även dessa broscher hörde hemma i kategorin souvenir-broscher.

Så till sist några som är souvenir-broscher utan att det står på dem, de här två är rätt självklara var de kommer ifrån om man har någon som helst relation till Irland. Men som sagt, egentligen skulle man nog kunna göra ett rätt kul eget samlarområde av detta. Kan tänka mig att det redan finns samlare därute som just samlar den här typen av broscher oavsett material. Har sett att samma typ av broscher finns att hitta i metall.

Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Armband i plast från olika tider

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

På 30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

På 40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Lite typiska plastbroscher från olika tider

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Jag går och väntar på ljus så det går att fotografera lite vettigt men så länge får det bli ett smakprov av broscher från olika tider ur plastsmyckens historia. Det går egentligen inte att datera plastsmycken så exakt som fasta 10-tal utan jag brukar hålla mig till mer flytande gränser men här har jag i alla fall gjort ett tappert försök…

Om jag börjar bakifrån så börjar jag med sekelskiftet/tidigt 1900-tal och fram till ungefär 20-talet. Vid den här tiden är plastsmycken tillverkade nästan enbart i celluloid och skulle fortfarande likna elfenben och andra material som man gjort smycken i tidigare. Det jag inte tagit med här är alla svartbruna varianter, som ebonit, guttaperka och liknande som de flesta sorgesmycken är gjorda av men just här har jag valt bort dem eftersom de flesta av dessa material eg är naturmaterial av olika slag.

  • Brosch celluloid från sekelskiftet
  • Brosch celluloid 10/20-tal
  • Brosch celluloid 10/20-tal
  • Silhuett-brosch i celluloid, 20-tal

När 30-talet kom och art deco-stilen handlade det fortfarande mycket om celluloid men nu började man även göra smycken i bakelit, egentligen det enda årtionde när bakelit (och liknande material, i Frankrike och Tyskland var galalith vanligt, i Sverige hade vi bla isolit) var hyfsat vanliga i smycken. Det var mycket blommor (som under alla årtionden) men också mycket art deco-stil. Utsmyckning av nitar och stenar av olika slag.

  • Brosch celluloid art deco/30-tal
  • Brosch bakelit 30-tal
  • Brosch celluloid 30-tal
  • Brosch celluloid art deco/30-tal
  • Brosch bakelit 30-tal

Fram på 40-talet var fortfarande celluloid ett vanligt material i plastsmycken men lucite slog också igenom. Lucite är en slags föregångare till plexiglaset och var en stabil och lätthanterlig plast att göra smycken av. Mycket blommor och djur blir det, mycket fåglar och hundar i olika former. Nu kommer också en variant jag skrivit om förut, broscher i lucite vars mönster är skuret och målat från baksidan för att skapa en 3D-effekt.

  • Brosch celluloid 30-tal
  • Brosch celluloid 30/40-tal
  • Brosch lucite 40/50-tal
  • Brosch celluloid 40-tal

På 40- och 50-talet var också den här sorters broscher vanliga. De säljs ofta som plast men de är gjorda i en slags plastlera, en slags föregångare till cernitlera tänker jag. De är hemmagjorda och troligen var det någon kvällskurs man kunde gå eller något man kunde lära sig via någon veckotidning är min gissning.

När vi kommer fram till 50-talet börjar det bli ointressant att titta på själva plastmaterialet enligt mig. Visserligen görs det fortsatt smycken i celluloid och lucite men plast som material rent allmänt utvecklas väldigt mycket och det kommer mängder med olika material, och den utvecklingen fortsätter på 60- och 70-talet. På sena 40-talet och 50-talet det bla att ”vanliga” människor har möjlighet att börja resa och souvenir-broscher av olika slag i plast är vanliga. Fortsatt mycket blommor och djur men det kommer också en hel del ”non-figurativa” broscher under 50-talet. Lucite-broscher som är skurna bakifrån lever kvar från 40-talet men börjar på 50-talet oftare dölja baksidan. Djuren börjar ha ”päls” och ibland rörliga ögon.

  • Souvenir-brosch celluloid 50-tal
  • Brosch lucite 50-tal
  • Brosch celluloid och metall 50-tal
  • Brosch celluloid med ”päls” 50-tal
  • Brosch 50-tal

60-talet, som på många sätt är min egen favorittid, jag älskar hela modet på 60-talet och det var också där någonstans som min kärlek för kitschiga plastsmycken startade. Redan på 50-talet kommer mycket som jag tror många förknippar med äldre plastsmycken men som på 60-talet blir väldigt vanliga, de mjuka plastblommorna. På 60-talet blir också, precis som modet, smycken grafiska, som tex den svartvita broschen som är klassiskt op-mode. ”Huvuden” är vanliga, både på 50- och 60-talet i samma stil som väggutsmyckningar och olika exotiska skönheter i porslin och gips.

  • Brosch mjuk celluloid 50/60/70-tal
  • Brosch 60-tal
  • Brosch celluloid 50/60-tal
  • Brosch op-mode 60-tal

Jag avslutar med lite 70-tal. Min samling sträcker sig egentligen ”bara” fram tom 60-talet, men dels har jag fortfarande en hel del icke utrensat från 70-talet, dels är det ibland svårt med gränsdragningen.

På 70-talet kommer rätt mycket av det som gett plastsmycken lite dåligt rykte, riktig massproduktion av dålig kvalitet. Mycket blommor, frukter och djur är det vid denna tid, jag tänker flower powers påverkan rätt långt in på årtiondet. På 70-talet var också mycket hemförsäljning, blomman med ram kommer från amerikanska Avon och såldes tillsammans med deras make up. Blomman är 70-talets variant på 30/40-talets celluloidblommor men är snarare gjord i en slags ”plastlera” än i traditionell plast. Fjärilen är omärkt men med största sannolikhet från danska Buch & Deichmann som gjorde smycken i plast under 70-talet för att sedan helt ägna sig år hårspännen, kammar och annan utsmyckning till håret. Äpplet påstås emellanåt ska vara Lea Stein, det är det inte, det som det däremot är att det är väldigt vanligt, dyker upp i massor av färger och varianter. Skulle jag våga mig på en gissning på ursprung så skulle det bli Hong Kong som fullständigt översköljde oss med plast vid den här tiden.

  • Brosch Avon 70-tal
  • Brosch ”plastlera” 70-tal
  • Brosch trol Buch &Deichmann 70-tal
  • Brosch 70-tal
  • Brosch 70-tal

Så är det ju dessa armband…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Jag är väldigt förtjust i den här typen av armband i celluloid från 30/40-talet. De kommer oftast från Japan och kan vara antingen gjutna eller skurna/snidade. Den absolut vanligaste är ett mellanting, gjutna och sedan skurna och ”tillfixade” i efterhand. Väääldigt svårt att se skillnad på varianterna så det har jag lagt ner, känns inte som det är så otroligt viktigt att hålla reda på.

Skälet till att jag tycker så mycket om de här är alla små detaljer, vid en snabb blick kan man tycka att två armband är lika men börjar man syna dem i detalj så ser man att de inte alls är likadana. Som de här två i ljust turkosblått, eller vad man nu ska kalla den här färgen, som när man synar dem upptäcker ett djur som letat sig in bland blommor och vinrankor…

Den absolut vanligaste färgen är denna som ska efterlikna elfenben. Vet inte om de möjligen var något vitare från början och blivit lite gulare med åren, den utvecklingen har ofta de äldre plasterna. Har gått igenom dessa ordentligt och gått igenom färger och alla detaljer för att se om jag hade några dubletter, två hittade jag som faktiskt var exakt lika men resten var alla olika. Köper man på nätet enbart med hjälp av några enstaka bilder så är det otroligt svårt att se om det är ett likadant som jag redan har eller inte, just beroende på de små, små detaljer som kan skilja.

De här två var också exakt lika i mönstret men båda får stanna eftersom de har så pass olika färg, den ena är ovanligt vit och därför intressant att behålla.

Här är en hel ”hög” som vid en första anblick är lika men med olika detaljer. Den som sticker ut, och som är ovanlig, är den med det rytande lejonet (eller är det kanske en tiger?!). Du kan hitta djur som gömmer sig bland blommorna, elefanter är vanligast, men den här modellen är ovanlig.

Sen finns de som målade i olika färger. Om alla har varit starka i färgen från början eller om det fanns bleka och stark färgade redan då är det nog ingen som vet. Personligen är jag mest förjust i dem med lite bleka färger som ser ut som om de tappat färg av ålder.

De finns i olika färger, de är alltså inte målade som de ovan utan celluloiden är infärgad. Vanligaste färgen är nog orange sedan är övriga färgen betydligt mindre vanliga. Enfärgad mörkt blå har jag aldrig lyckats hitta, det finns men är mer ovanlig än de andra färgerna.

Och så till sist, två jag hela tiden trott var likadana, bara olika färger. Men döm om min förvåning när jag tog fram dem och upptäckte att de faktiskt var väldigt olika! Jo, framsidan med den stora blomman (dahlia?) var likadan men resten såg ju helt annorlunda ut.

Blir en bra slutkläm – se till att syna det du köper ordentligt!