30/40-tal

Halsband i plast från sekelskiftet till 70-talet

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Sekelskifte fram tom 20-talet. Smycken följer så klart allt annat mode och de flesta halsband från den här tiden var långa, fram på 20-talet kunde dessutom vara väääldigt långa, tänk charleston och ”flapper-girls”. Det andra alternativet var att det satt upp i halsen, sk dog-collar/hundhalsband (!). Men även tidigare var halsband ofta långa men då beroende på att alla kläder gick ända upp i halsen. Under 20-talet fann man Tutankamons grav och det gav också upphov till en strid ström av smycken i ”egyptisk stil” med dekor av både faraoner men också mängder av andra figurer ur den egyptiska historien, ormar, sfinxer osv. Celluloid var det absolut vanligaste plastmaterialet men galalith och ett annat smycke av bakelit dyker upp när vi närmar oss 30-talet.

30-talet och art deco. Blommor går nog aldrig riktigt ur modet, blommorna hänger med från 30-talet och framåt, åtminstone tom 70-talet. Annars är det väldigt mycket art deco-halsband med raka former och geometriska mönster. Halsband med plastpärlor har ofta även de geometriska mönster som tex fasetterade pärlor. Plastmaterial under 30-talet är celluloid, absolut vanligast, men 30-talet är det årtionde man gör smycken av bakelit, den lite ”kraftigare” bakeliten passar bra i art decons lite kantiga stil. Men även galalith är ett rätt vanligt material, väldigt ofta i skuren/snidad form.

40-talet. Nu blommar det! Nu har man lämnat art decons kantighet och går helt och fullt in i det blommande i olika former. Men även det som sen slår ut för fullt under 50-talet kommer smygande under 40-talet, halsband med pärlor av plast, ännu så länge i lite mer ”neutrala” färger än vad det senare blir. Celluloid är fortfarande det vanligaste plastmaterialet i plastsmycken men luciten kommer (plexiglasets föregångare) och slår igenom som smyckematerial. Bakeliten finns kvar en bit in på 40-talet men är sedan nästan helt borta, lucite var ett mycket enklare/bättre material att tillverka smycken av.

50-talet. Nu blir det färg! Det framåtriktade 50-talet när allt var möjligt och framtiden ljus så blev också smycken ”gladare”. Man skulle dessutom gärna ha matchande set, halsband och örhängen, halsband och armband etc. Celluloiden hänger med in i 50-talet men lucite, termoplast och en hel massa andra plastsorter gör halsbanden färgglada, ger dem ”sken” och gör dem mer lekfulla. Blommor är självklara, många doserade pärlhalsband med plastpärlor i olika färger men inte minst halsbanden med metalldetaljer och platta plastdetaljer.

60-talet är en fortsättning på det glada 50-talet, mycket färg och mycket plastpärlor i olika former, gärna med mönster. Men också en hel del svartvitt grafiskt och op-mönster. Stora maffiga, väl synliga halsband skulle det vara. För att sedan i slutet av 60-talet gå över i mycket ”flower power” och lite mer hippieinspirerat.

70-talet. Nu blir färgerna svagare, lite mer pastellfärger än de starka färgerna på 60-talet. Ofta är pärlorna gjutna på snöret istället för trädda, man kan hitta det även på 60-talet men på 70-talet blir det väldigt vanligt. Materialen blir ”billigare” och det syns och känns. Självklart finns det bättre kvalitet även på 70-talet men mycket av det man hittar idag är sådan smycken som såldes billigt i stora volymer. Precis som med andra smycken sålde Avon, Oriflame och andra som jobbade med hemförsäljning. Mycket långa halsband men även ”hundhalsbandet” kommer tillbaka i modet, nu gärna på ett sammetsband. På 70-talet blir det populärt med det egyptiska, lite billigare ” kopior” på smycken från 20-talet.

Armband i plast från olika tider

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Som jag skrivit förut är det väldigt svårt att så precis pricka in årtionde, ni som brukar läsa bloggen vet att jag kör med lite större svep, men här har jag i alla fall försökt med ett urval armband ur samlingarna. Många plastsmycken är väldigt svåra att datera eftersom de har en tendens att vara populära under en längre tid och bara dyka upp i lite olika skepnader. Jag håller på att gå igenom samlingen, dels katalogisera, dels delvis sortera om men det går så otroligt långsamt så jag sticker emellan med lite sånt här (tack Viveca på absolut bästa tidningen Retro för idén!)…

Sekelskiftet fram t.o.m 20-talet. Det äldsta armbandet jag har i samlingen är nog armbandet i vulkanit, ett av de tidiga material som fanns i plastens barndom. Rent kemiskt är inte detta plast, det är ett naturmaterial, men det var bland de material man jobbade med för att hitta nya material. Den tidigaste celluloiden var väldigt skör och det är nog därför det är otroligt ovanligt att hitta riktigt gamla smycken men fram på 10/20-talet var både plasten stabilare och hade slagit igenom på lite bredare front. En sak att komma ihåg rent allmänt är att kvinnorna var mindre och spensligare förr så hittar du ett stelt armband från 20-talet som passar dig (om du inte är väldigt finlemmad) så är chansen stor att det är ett armband som ska bäras på överarmen, tänk charleston och ”flapper-girls”.

På 30-talet syns art deco-stilen särskilt tydligt på armbanden, mycket kantigt och räta linjer. Samtidigt är det, precis som med broscherna, ganska blommigt. Armband som är gjorda som om de hade spänne är också en vanlig modell. Personligen älskar jag art deco och bär gärna dessa armband själv bara de inte har stenar (som jag är för rädd för att tappa). Men det vackraste armbandet i samlingen, bara att titta på, är nog det i nedre vänstra hörnet med spännet, det brukar alla fastna för. Vid den här tiden görs det också en hel del armband i bakelit, både stela och elastiska. Art deco-stilen funkar väldigt bra för den ganska kompakta bakeliten.

På 40-talet ser det ungefär likadant som för broscherna, mycket blommor och djur i celluloid. De stela blommande armbanden kommer de flesta från Japan. Luciten kommer och 3D-varianten hittas även på armband, just det här är från Frankrike. Och som du så småningom kommer att se på halsbanden är varianten ”många blommor på rad” vanligt som det nedre armbandet till höger.

50-talet är setens förlovade tid, du ska inte bara ha ett twin-set med jumper och kofta, du ska också ha matchande halsband, armband och örhängen, gärna i vad som brukar kallas termoplast men även en celluloid med ”torrare” yta är vanlig. Hänger även med in på 60-talet. Lite mer set kommer i ett eget inlägg så småningom. Stela armband i lucite, både släta och med 3D-effekt är vanliga.

60-talet är, precis som modet, mycket grafiskt, stelt, en och tvåfärgad, tex svartvitt. Rätt mycket ”art deco-stil”, Jag har medvetet valt att inte ha med en- och tvåfärgade stela armband av den enkla anledningen att de är mer eller mindre hopplösa att datera. Har naturligtvis sådana i samlingen men det är få som jag känner mig säker på dateringen. Armbanden i nedre högra garnet är 60-talets variant på 30- och 40-talets celluloidarmband. Nere till vänster är ett, för mig, udda armband som ska föreställa de fyra killarna i Beatles. Tror att det gjordes en hel sådant kopplat till stora artister men de säljs oftast till samlare, alltså inte plastsamlare som jag utan samlare av just den gruppen eller artisten – och då blir det oftast en helt annan prisnivå. Även om även en del plastsmycken har gått upp rejält i pris sedan jag började samla.

Jag försöker hålla min samling från 60-talet och bakåt, både för att på 70-talet blev materialen sämre, mycket masstillverkat i Asien, men också för att då är vi framme vid ”min egen” tid (var tonåring under 70-talet). På 70-talet såldes en del plastsmycken via de företag som hade hemförsäljning av smink som tex Avon och Oriflame, tror att det svarta halvstela armbandet i mitten i övre raden eventuellt kan komma från Oriflame. Armbandet i det övre vänstra hörnet kan vara från slutet av 60-talet eller 70-tal, förutom plasten har det den väldigt typiska väldigt lätta (och billiga) metallen som var vanlig då, det här armbandet hade du säkert kunnat köpa på Epa (för er som minns det). Det nedre i högra hörnet med elefanter är 70-talets ”kopia” av 30- och 40-talets blom/djurarmband i celluloid.

Naturligtvis är inte allt billig import från Asien/Hong Kong, du har tex franska Lea Stein och en hel del tjusiga bijouterier från modeskapare men jag nöjer mig ändå med att sluta där 60-talet övergår i 70-talet…

Så är det ju dessa armband…

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Jag är väldigt förtjust i den här typen av armband i celluloid från 30/40-talet. De kommer oftast från Japan och kan vara antingen gjutna eller skurna/snidade. Den absolut vanligaste är ett mellanting, gjutna och sedan skurna och ”tillfixade” i efterhand. Väääldigt svårt att se skillnad på varianterna så det har jag lagt ner, känns inte som det är så otroligt viktigt att hålla reda på.

Skälet till att jag tycker så mycket om de här är alla små detaljer, vid en snabb blick kan man tycka att två armband är lika men börjar man syna dem i detalj så ser man att de inte alls är likadana. Som de här två i ljust turkosblått, eller vad man nu ska kalla den här färgen, som när man synar dem upptäcker ett djur som letat sig in bland blommor och vinrankor…

Den absolut vanligaste färgen är denna som ska efterlikna elfenben. Vet inte om de möjligen var något vitare från början och blivit lite gulare med åren, den utvecklingen har ofta de äldre plasterna. Har gått igenom dessa ordentligt och gått igenom färger och alla detaljer för att se om jag hade några dubletter, två hittade jag som faktiskt var exakt lika men resten var alla olika. Köper man på nätet enbart med hjälp av några enstaka bilder så är det otroligt svårt att se om det är ett likadant som jag redan har eller inte, just beroende på de små, små detaljer som kan skilja.

De här två var också exakt lika i mönstret men båda får stanna eftersom de har så pass olika färg, den ena är ovanligt vit och därför intressant att behålla.

Här är en hel ”hög” som vid en första anblick är lika men med olika detaljer. Den som sticker ut, och som är ovanlig, är den med det rytande lejonet (eller är det kanske en tiger?!). Du kan hitta djur som gömmer sig bland blommorna, elefanter är vanligast, men den här modellen är ovanlig.

Sen finns de som målade i olika färger. Om alla har varit starka i färgen från början eller om det fanns bleka och stark färgade redan då är det nog ingen som vet. Personligen är jag mest förjust i dem med lite bleka färger som ser ut som om de tappat färg av ålder.

De finns i olika färger, de är alltså inte målade som de ovan utan celluloiden är infärgad. Vanligaste färgen är nog orange sedan är övriga färgen betydligt mindre vanliga. Enfärgad mörkt blå har jag aldrig lyckats hitta, det finns men är mer ovanlig än de andra färgerna.

Och så till sist, två jag hela tiden trott var likadana, bara olika färger. Men döm om min förvåning när jag tog fram dem och upptäckte att de faktiskt var väldigt olika! Jo, framsidan med den stora blomman (dahlia?) var likadan men resten såg ju helt annorlunda ut.

Blir en bra slutkläm – se till att syna det du köper ordentligt!

Celluloid och ben

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Återvänder till ett knepigt område, det där med att se vad som är ben och vad som är celluloid. Se skillnad på bild kan vara nästan omöjligt om inte bilden är knivskarp men även när man har smycket i sin hand kan det ibland vara knepigt.

Men det finns ändå två bra sätt, även om de inte alltid hjälper, det är med hjälp av temperatur och en lupp. Om smycket har stora nog ytor kan man känna på om det är kallt eller har mer kroppstemperatur, kallt = ben, kroppstemperatur = plast. Bra är också att ha ett smycke i celluloid att jämföra med. Men det krävs en viss yta att ta på för att känna skillnad. Ibland känner man det direkt när man har det i sin hand, både på kyla och lite tyngd, men små broscher kan vara otroligt svårt.

  • Celluloid till vänster, ben till höger

Det andra är att studera ytorna ordentligt i en lupp, celluloid är liksom slätare/tätare i ytan, ben har oftast lite ojämnheter. Ben har många gånger lite bruna fläckar, då är det enklare, men även ben kan med blotta ögat eller på bild ha en ganska slät yta. Broscherna både ovan och nedan är ju väldigt lika men det ena är i celluloid, det andra i ben. I båda fallen är broschen i ben något gulare/brunare men det är inte alltid fallet, dessutom är det svårt att se om man bara står med en av dem. Det man däremot ser, särskilt med lupp, är liksom ”spåren” i dem som är i ben jämfört med den släta ytan på dem i plast.

Vänster celluloid, höger ben

Det som är ännu knepigare att se skillnad på är dels äldre skurna/snidade smycken, dels halsband med pärlor och liknande, där kan det vara extremt svårt att se skillnad eftersom många varianter gjordes både i ben och plast.

Celluloid till vänster, ben till höger

Här är två halsband, vars pärlor vid en snabb anblick påminner om varandra, som man ser skillnaden ju närmare man kommer. Men, precis som med exemplet med broscherna, så finns det även skuren/snidad celluloid och då gäller det verkligen att studera i närbild. Exemplet ovan är celluloiden gjuten medan det som är i ben är skuret och då blir skillnaden i ytor lite större än när båda är skurna.

Men, precis som med andra material, kan det vara svårt även för mig att se/veta skillnad. Så mitt ständiga mantra gäller, oavsett om det gäller plastsmycken eller andra äldre smycken, övning ger färdighet. Läs på, kläm och känn, vänd och vrid. Och kom ihåg – äldre smycken är en bedömningssport!

Ängla-orkester

~ helensjoy ~ 2 kommentarer

Blivit ägare till en urcharmig liten ängla-orkester. Försöker ta reda på om det kan finnas fler varianter med andra instrument men det är inte helt enkelt.

Jag har kommit så långt att de är i celluloid och från Tyskland, alltså inte Västtyskland, vilket innebär att de är före andra världskrigets delning av Tyskland. Så någonstans 30/40-tal. Dessa broscher är inte märkta men jag har sedan tidigare två av dessa änglar med fot som står i min bokhylla och de är märkta Made in Germany.

Jag har också upptäckt när jag letat att det inte bara finns broscher och små figuriner, eller vad man nu ska kalla dem, utan också med stjärnor och månar för att hänga (i julgranen troligtvis). Det förklarar nog varför mina broscher har ett litet hål för snöre, de tillverkades likadana och sedan skickades de iväg på olika håll i fabriken för att bli olika saker.

Förutom de sex jag har så har jag sett att det ska finnas betydligt fler, en som spelar flöjt, blåser i ett horn, spelar harpa, bastuba och dragspel. Och så klart en dirigent!

Utöver de olika instrumenten har jag upptäckt att de kan ha kort respektive lång ”klänning”, jag har dessutom sett en som håller en stjärna och en som klappar ett lamm. Och till sist finns de som diorama där de träffar St Nicholaus. Men alla dessa jag hittat har varit i form av hängen eller som liten figurin så om de finns, och i så fall vilka, i form av broscher vet jag så klart inte.

Det är ”bara” att hålla ögonen öppna och hoppas att snubbla på fler!

Sagan om en ljusstake

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Bland alla smycken måste jag bara få berätta om min lilla ljusstake och just om nöjet med att ägna en stund att ta reda på mer om ett föremål. Information som inte har ett dugg med ekonomiskt värde att göra men som ger ett mervärde i ägandet.

Hittade den här söta lilla ljusstaken, adventsljusstake för julgransljus? på en loppis och blev förälskad. Den hade rostfläckar i metallen och behövde allmänt lite omvårdnad men fin ändå. När jag kom hem tog jag fram spissvärtan (oslagbart om man vill putsa upp smide lite) och putsade upp foten. När jag gjorde det framträdde en stämpel under en av ”fötterna”. Kunde inte riktigt tyda vad det stod så jag tog hjälp av en grupp på FB som heter Antikt-Retro-Kuriosa Frågor och Svar (ej värdering). Där föreslog någon STENEBY och jag såg att det stod något under som jag tolkade till HF.

Så igång med googlande, hittade lite olika smidesprodukter som sålts med den märkningen men ingen närmare info. Hittade däremot en tolkning av HF som hemslöjdsförening. Så nya googlingar, nu på Steneby hemslöjdsförening och fick träff å något företagsregister men det sa bara att bolaget var avvecklat. Men jag hittade en ”konst- och hantverksskola” som hette Steneby så på vinst och förlust slängde jag iväg ett mejl till dem och frågade om de visste något eller kunde tipsa mig vidare.

Efter en stund (snabbt!) svarar mig en jättetrevlig kvinna som berättar att hon jobbade på Steneby HF i många år att det var de som startade skolan. Steneby HF bildades i slutet på 1920-talet och fanns fram till 2000 men tillverkningen av smidesföremål las ner redan i slutet av 50-talet.

Hon bad mig skicka bilder på min ljusstake och det gjorde jag så klart. Hon kände genast igen den och blev glad, hon sa att det nog inte finns många kvar av den. Ljusstaken började tillverkas redan på 30-talet och eftersom all tillverkning av smide las ner i slutet på 50-talet så är min ljusstake producerad någon gång under den perioden troligen 30/40-tal. Hon mindes också att ett litet lager av de vackra ljusbrickorna fanns kvar i ett förråd länge efteråt.

Det höjer ju inte det ekonomiska värdet men det höjer mitt värde, nu tycker jag att den är ännu finare. Och underbart med snälla hjälpsamma människor, tack Aina på Steneby. Och tänk vad mycket man kan få reda på med en stunds jobb och lite tur!

Önskar det kunde vara lika enkelt med smycken…

Dags för en låda igen

~ helensjoy ~ Lämna en kommentar

Nu har jag – äntligen – plockat fram ytterligare en låda för sortering/katalogisering. Tanken är att det i denna låda ska befinna sig broscher från 30- och 40-talet men jag får se hur det ser ut när jag synar dem ordentligt.

Har i alla fall börjat med ett ”gäng” av den här typen av broscher som på engelska kallas ”reversed carved” dvs skurna bakifrån. De är i lucite och utskurna och målade från baksidan som ger en häftig 3D-effekt. Dessa broscher gjordes under både 40- och 50-talet och det är mest känslan som styr över om jag tror de är tidiga eller sena, de här bedömer jag tillhöra 40-talet. Förutom känsla tittar jag på nål och lås, är det trombonlås är de oftast från 40-talet tex, men jag tittar också på själva utskärningen, ju djupare, mer detaljerad och finare målad ju äldre är de oftast men – de allra äldsta kan vara rätt grovt ”tillyxade” så som vanligt gäller en sammanvägd bedömning. Tyvärr är det sällan så enkelt att det finns en enda detalj att titta på och sen kunna vara säker…

Den här lägger jag för sig eftersom jag tycker den är så fin och väldigt annorlunda mot allt annat man ser, det är nästan alltid blommor. Den är fransk (märkt DEPOSE som bara betyder ungefär patent och/eller att den är skyddad – det är alltså inte ett varumärke som många tror). Man skulle kunna förledas att tro att den ”bara” är målad men den är skuren också.

Sen har jag en annorlunda brosch med 3D-effekt som inte är utskuren utan målad från både baksida och framsida för att på så sätt skapa 3D-effekten. Har faktiskt aldrig sett fler än just den här, tror att den kan vara rätt tidig. Även denna i lucite, det är bara lucite och liknande av de tidiga plasterna som är helt genomskinlig, lucite är ju en föregångare till plexiglaset. Kan möjligen vara handgjord/hemmagjord.

Till sist av just den här varianten broscher har jag lagt min stora utmaning… Enligt säljaren ska den vara svensktillverkad i en plastfabrik i Malmö någon gång under 40/50-talet. Eftersom äldre plastsmycken sällan är märkta så är det en rolig ledtråd till att det tillverkades plastsmycken i Sverige och att allt inte var import. Har dock inte kommit längre i mina efterforskningar, någon dag när anden vill ska jag ta itu med det.

Har blivit bättre på att spara den info jag får, ibland vet säljaren ungefär hur gammalt tex, i början trodde jag att jag skulle komma ihåg men det har jag insett, allt eftersom samlingen växt, att det gör jag inte!