Så var det där med bakelit igen…

Ibland ångrar jag att det var äldre plastsmycken som blev mitt samlarområde eftersom jag då sluppit bli galen på detta användande av bakelit om allting. Inte nog med att man kallar plast allmänt, nästan oavsett ålder, för bakelit utan också glas, stenkol/jet, ebonit och en hel massa andra material. Jag har lite svårt att förstå varför just bakelit har blivit det material man alltid tror det är. Naturligtvis är det till viss del en priserna (bara kolla på e’Bay vilka idiotpriser bakelitsmycken säljs för) men mycket vill jag ändå tro är ren okunskap, man tror helt enkelt att i stort sett all plast, 70-tal och bakåt, är bakelit. Vilket, ni som läser min blogg vet, kan inte vara längre från sanningen. Gissar att de som samlar och är kunniga på Ystad Metall känner likadant, där är det nog likadant så fort det är någon form av smidesljusstake.

Det ÄR svårt med olika äldre plastmaterial men kalla det då äldre plast bara, man kallar ju inte en ring med strasstenar för en diamantring… Dessa fyra armband ovan kan man ju tro vid en första anblick är samma material och kanske ungefär samma ålder men nej, inte alls. Material och ålder ser du under varje bild.

Bara denna vecka har jag sett armringar från 70-talet tillverkade av danska Buch & Deichmann för bakelit, vilket är jättesynd eftersom de hade ett mycket speciellt eget plastmaterial som är fint nog i egen rätt utan att blanda in bakelit. Två exempel på B & D, de gjorde smycken på 70-talet, varken tidigare eller senare, utan det var hårspännen som var deras egentliga område.

Dessutom en äldre brosch i pressglas eller möjligen stenkol beskrivs också som bakelit – där är det nästan annu värre, det är ju inte ens plast eller plastliknande material. Jag är själv urdålig på hur man ser skillnad på glas, stenkol/jet och onyx men jag är alltid noga med att påpeka det och utgår alltid från det billigaste materialet dvs glas om jag säljer något i dessa material.

Ett tag var jag en sån där besserwisser som kontaktade respektive säljare, frågade och/eller rättade dem men jag gav upp. Dels är det inte kul att vara sån och det tas heller inte alltid väl emot, dels vet jag inte hur mycket det hjälper. Tänker att det enda att göra är att fortsätta att beskriva bakelit och allt detta som inte är bakelit och sen hoppas på att någon halkar in på mina sidor när man googlar.

Så, då kör vi en runda till med tidiga plaster och bakelit. Första egentliga plasten kom på sent 1800-tal och det var celluloid. Celluloid började i stort sett direkt att användas även till smycken eftersom det användes som ett bättre/billigare alternativ för elfenben, sköldpaddsskal, korall och andra material som det gjordes smycken av. Celluloid användes i smycken långt fram på 50-talet.

Bakelit i sin tur uppfanns 1907 som ett isolerande material, det är därför man hittar det i lampor, radioapparater etc. I början var bakelit svart eller brunt för att så småningom finnas i alla möjliga färger, dock är bakelit aldrig vit eller genomskinlig. Började inte användas i smycken förrän på 30-talet, relativt sällsynt med smycken i bakelit före dess. Tex sorgesmycken som hade sin storhetstid före dess är, till skillnad från vad många tror, väldigt sällan i bakelit.

Lucite, ett slags ursprung till plexiglaset, utvecklades på 40-talet och var ett mycket bättre och billigare plastmaterial att jobba med för smycken så under 40-talet tog bakelitens era som smyckematerial i stort sett slut. Det finns sentida konsthantverkare som jobbar med bakelit så det går att hitta smycken av bakelit som är ”nyare” än 50-tal men det är ju något helt annat.

På 50- och 60-talet exploderade plastens utveckling vilket innebar att det fanns massor med olika plastmaterial vilket gör att från en bit in på 50-talet och framåt blir vilken typ av plast det är mer eller mindre ointressant (och mer eller mindre omöjligt för oss som inte är kemiskt intresserade).

Inte ens jag, som ju har hållit på med detta ett tag, kan alltid avgöra material, i mina samlingar finns en hel del ”material okänt” så snälla, snälla sluta använda bakelit som en slags beskrivning av plast utan kalla det helt enkelt för någon form av tidigt plastmaterial, om du inte VET vad det är vill säga…

Mode och smycken kring sekelskiftet

Smycken följer så klart modet och vilka smycken som varit populära när har väldigt mycket att göra med hur kläderna sett ut. Snitt, typ av tillbehör och inte minst frisyrer skapar olika förutsättningar för att bära smycken. Men även vilka material som stod till buds. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag inte är särskilt intresserad av fina, dyrbara smycken som bars av de rika utan av de smycken som de vanliga kvinnorna bär, de smycken du och jag hade burit om vi levt på den tiden.

In på 1900-talet var detta jugend-tid som gör att utformningen av smycken, särskilt då en bit in på 1900-talet, har mycket natur i olika former som förebild, blommor och blad.

Om man vill se hur modet såg ut kring sekelskiftet och det tidiga 1900-talet så kan jag rekommendera att titta på Fröken Friman, i den serien bär de både väldigt tidstypiska kläder, smycken och inte minst dessa ständiga, oftast enorma, hattar som var poppis då.

Det var knäppt högt upp i halsen och det gjorde att du bar smycken i halsen, det kunde vara band av olika slag och knutna på olika vis, det kunde vara ett bredare band du knöt bak som hade ett smycke mitt fram, en brosch oftast, eller var halsbanden relativt långa. Och du kunde bära båda samtidigt, alltså både det korta och det långa halsbandet. Även till ”galaklädsel” med urringning så bars det halsnära halsband, gärna pärlor i många, många rader.

Armband fanns men var kanske inte det allra vanligaste smycket. Hade man armband var det vanligt med två armband, ett på var arm. Ibland var det två likadana, ibland olika. Tyvärr hittar man i stort sett aldrig äldre/antika armband i par som fortfarande är tillsammans…

Eftersom alla hade långt hår som alltid var uppsatt så kunde du bära både långa och korta örhängen. Det var tiden på dagen, frisyren och hatten som bestämde det. De stora håruppsättningarna gjorde att olika former av hårsmycken/hårkammar var populära. Sen skulle du sätta på en hatt ovanpå vilket gjorde att hårnålar krävdes för att hatten skulle sitta på plats.

aa4046f49211fb0e5d35eaa7aa9df034

Vid den här tiden hade en del kvinnor hål i öronen men lite längre in på 1900-talet ansågs det att det bara var ”lätta” damer som hade hål i öronen och försvann nästan helt ur modet för ”oss vanliga” för att inte komma tillbaka förrän 60/70-tal. Örhängen för dig som inte hade hål hade skruv eller andra ”knäpp-lösningar”, clipset var inte uppfunnet än.

 

Sorgesmycken var populära vid den här tiden, precis som de rådande idealen sa, man skulle bära svart när man hade sorg och även smycken skulle vara svarta och dessutom gärna med en bild eller en hårlock från den avlidne.

Mycket smycken vid den här tiden var ju sådant som vi idag kallar äkta, guld, silver, äkta stenar av olika slag, helt enkelt för att det inte fanns särskilt mycket konstmaterial. Men den första plasten har dock kommit, celluloid hade utvecklats för att ersätta elfenben, sköldpaddsskal och andra svårtillgängliga material. Rent allmänt experimenteras det rätt friskt med nya material vid den här tiden. När det gäller metaller så är mässing ett väldigt vanligt material för att efterlikna guld, men det fanns en hel del andra typer av guldliknande legeringar, tex tombak. Silver har ju aldrig varit lika dyrbart men nysilver fanns för att göra billigare smycken. Och så klart att gjorde man kopior av slipade stenar i glas.