Äntligen har jag kommit så långt att jag så smått kan börja fixa i hobbyrummet (mitt lekrum kallar jag det). Ser rätt ok ut på ytan men det är en synvilla, det mesta känns mest intryckt i skåp och lådor så nu får jag ta en låda/skåp i taget och se vad som hamnade där…
Och jag kan så sakteliga börja öppna lådorna med samlingen! Måste bara fundera ut om jag ska plocka fram, fota och notera vad det är innan jag ställer det någonstans eller om jag ska plocka fram, försöka få fint i skåpen och sen ta ett smycke taget? Tanken är ju att få samlingen ordentligt katalogiserad nu när jag har chansen. Samtidigt kliar det i fingrarna att få fram den. Jag har fuskat lite med att göra ett ”art deco-skåp” (översta bilden) i hallen med en del av mina Jakob Bengel-smycken och lite annat.
Har investerat i tre stora och bra skåp så jag kan få fram mer av min samling, planen är skåp 1; från 1800-talet tom 20-talet, skåp 2; 30-40-tal och det tredje skåpet 50-60-tal. Om det funkar eller inte återstår att se. Hur jag ska förvara resten har jag inte riktigt löst än… Någonstans skulle jag ju vilja kunna visa lite av mina egna smycken också men hur det ska se ut eller gå till har jag inte heller ännu, en sak I taget.
Äntligen! I juli blir flytten äntligen av som har varit på gång så länge. Innebär dock en hel del arbete att flytta från hus till lägenhet, även om lägenheten är hyfsat stor. Saken blir inte enklare av att jag bott i mitt hus i 30 år…
Visserligen ska jag köpa en hel del av flytten men mannen från flyttfirman tyckte jag skulle packa ner hobbyrummet själv, han trodde inte flyttgubbarna riktigt skulle förstå sig på hur de på ett bra sätt skulle packa alla pryttlar jag har där. Har viss förståelse för det och då kan jag packa det ordentligt. Ska även packa mina fina vintageklänningar själv, vågar inte lita på att de är tillräckligt rädda om dem.
Hela den gigantiska samlingen är nerpackad sedan någon månad tillbaka, den hade jag aldrig vågat låta någon annan packa, även om jag lyckats köpa några smycken sen dess.
Ber om ursäkt för bildkvaliteten, fotade dem en kväll innan de också packades ner. En charmig skidåkarna från 40/50-tal och ett par roliga örhängen från 60-talet. Ett halsband som såldes som bakelit men inte är det, dock gammalt och fint ändå, som kräver en längre kedja. Såldes som armband (!) bara för att halva kedjan var borta. En brosch från 30-talet, troligen galalith, och ett coolt armband som däremot faktiskt är i bakelit från 30-talet och väldigt art deco.
Nu blir det tyst ett tag från mig till efter sommaren när jag börjar packa upp allting på mitt nya ställe, har verkligen saknat att hålla på med mina smycken. Förhoppningsvis kommer kreativiteten flöda igen när jag ser allt igen.
Ha en väldigt bra sommar därute så hörs vi igen framåt höstkanten!
Nerpackandet av samlingen fortskrider, längtar verkligen till dagen när jag kan börja packa upp den på ny plats! Då, när bruten och felopererad arm, husförsäljning och flytt ligger bakom mig kan jag äntligen fortsätta att skriva på min bok som just nu mest består av blandade spridda anteckningar…
Idag packar jag lite blandat, hittade en låda som diverse hamnat i och lite (väldigt få) nyinköp.
Första fyra fina broscher i lucite, 40/50-tal. Den charmiga hunden är jag särskilt förtjust i men de är fina på var sina sätt.
Älskar de här lite småknäppa hundbroscherna, särskilt när de gör ”människo-aktiviteter”. Alla i celluloid och från 30/40-talet, någon kanske tagit sig över till 50-talet.
De här har jag funderat mycket över, har några olika varianter i samlingen, denna med Shirley Temple bakom luckan. De är i celluloid och från 30- och 40-talet men är de tillverkade av ett smyckesföretag eller gjorde man dem hemma? Jag får känslan av hemmagjort men det kan vara helt fel – kanske kunde man skicka efter en ”byggsats” från en tidning eller något kanske?
Några art deco-smycken från 30-talet, fyra i bakelit, två galalith och en i celluloid. Lite olika i sitt uttryck men från samma tid.
Tre underbara silhuett-smycken, alla i celluloid och från 20-talet. Det är egentligen otroligt att så många av dessa överlevt till våra tider, celluloid, och särskilt de äldre, är ett skört material och just silhuett-smycken har många små sköra detaljer.
Inget är komplett utan att smyga in lite blommor också. Alla i celluloid från 20-talet (den avlånga med små blommor på) fram till 50-talet och allt däremellan.
Så avslutar jag det hela med två underbara skidåkare i celluloid från 40/50-talet 😊
Livet har ju varit lite motigt så det har inte blivit så mycket skrivet men försöker sakta ta mig tillbaka till sånt som är roligt. Lite broscher har jag ändå hittat…
Broscher i celluloid förutom den märkt bruna sorgebroschen. Allt från perioden tidigt 1900-tal till 20/30-tal. Jag är fortfarande fascinerad av att smycken i plast är i så fint skick och är fullt bärbara idag – de har trots allt runt 100 år på nacken!
Lite art deco, dvs 20/30-tal. Broschen med målade blommor är bakelit på en metallbaksida, ankaret och den gröna är i galalith. I galalith är också den röda clips-broschen, eller dressclip om du nu föredrar det.
Lite blommor och djur från perioden 30/40-tal. Tre är broscher i lucite skurna och målade från undersidan för att få fram en 3D-effekt, resten i celluloid förutom den runda med fjärilar som är i bakelit.
Så till sist några ”udda”… Broschen med sjöhästen är från franska JHP (Jean Hippocampe Painleve) Paris, de dyker upp ibland men är relativt ovanliga. Såldes från 1936 och ett antal år framåt. Den svarta är en hatt-brosch (eng hat-flash) i celluloid som gjordes specifikt för att smycka hatten med under 20- och 30-talet. De följande två är i celluloid men behöver gräva lite mer kring dem. Killen tror jag är från 40-talet och solfjädern från 20-talet. Till slut en ”tavla” I celluloid på metall som jag också tror är relativt tidig men även den kräver lite mer grävande.
Pandemin och allt runtomkring la fullständigt en våt filt över lusten till eget mitt skapande. När sen Svenska Kraftnät vill ta mitt älskade sommarhus från mig, har fått en vattenskada i källaren och har ögonproblem så är det näst intill omöjligt att uppbåda någon kreativitet alls…
Men eftersom jag blivit tillfrågad om jag kan/vill sälja i Södratorps kvarn i sommar kände jag mig lite ”tvungen” att ta fram och gå igenom det jag skapat som fanns i gömmorna. Så roligt det helt plötsligt kändes! Dels hade jag betydligt mer i skåp och lådor än vad jag mindes, dels blev jag – äntligen – sugen på att skapa nytt. Det har jag inte varit på lääänge…
Nu känns dessutom det jag gör mer aktuellt än någonsin, återbruk har blivit betydligt mer ”i ropet” än när jag började. Dessutom har lappa och laga (som jag alltid ägnat mig åt) har blivit modernt. Är som någon sa, vem det nu var, allting går runt och väntar man tillräckligt längre blir man helt plötsligt modern!
Tar en smyckesvariant i taget, går igenom var och en så att jag kan se att de är fina och att det inte är något fel på dem. Dessutom bestämde jag mig för att ta nya bilder när jag ändå hade alla framme. Tycker att jag, tack vare ljuslådan, får bättre bilder och kanske jag blivit liiite bättre fotograf också?!
Först ringarna. Alla stommar är nya och justerbara, resten består av gamla knappar, udda clips-örhängen, spännen och en och annan söndrig brosch.
Det är inte någon ände på bekymmer som behagar dyka upp, har knappt hunnit få ordning efter min stora källarrenovering förrän jag får en vattenskada i de rör jag inte dragit om, suck. Men så är det nu en gång det där med att bo i ett äldre hus, ständigt är det något.
Men jag fick i alla fall fylla på i den positiva vågskålen genom ett besök i Göteborg en solig dag. Jag hade blivit inbjuden att komma och titta på ett orört lager med äldre smycken, många i plast. Så otroligt gullig kvinna, tack Britt-Marie för en trevlig dag, och så mycket roligt – 50/60/70-tal importerat från Tyskland, Tjeckien och Österrike. Så naturligtvis fick en hel del följa med mig hem.
Det första jag såg var två halsband som matchade örhängen jag redan hade, det är så himla kul när det inträffar.
De här ”stjärnorna” tyckte jag var riktigt roliga. Fanns både som halsband, örhängen och broscher och några matchande set.
Inget lager är komplett utan en hel uppsättning klassiska clips-örhängen från 50/60-talet!
Några få broscher blev det.
Naturligtvis är ingen shopping komplett utan ett gäng halsband…
Nu har jag haft liten julafton igen – en låda från min kompis i England. Alltid lika roligt att packa upp lådan även om jag vet vad den ska innehålla – men jag har ju inte sett dem i verkligheten.
Ovan ett halsband i sk thermoplast från 50/60-talet. Är lite svag för den här typen, helst skulle man ha ett helt set.
Dyrgripen är detta fina/häftiga halsband i krom och galalith från 30-talet i art deco-stil.
Två nya siluett-broscher i celluloid från 30/30-talet, båda målade. Den med hjärtat ska få ersätta en likadan i samlingen, fast omålad, som saknar halva hjärtat och halva texten. Det är en kärleksbrosch, texten betyder ungefär ”vi två”.
Blandade armband, ett litet smalt fasetterat armband i bakelit från 30-talet, ett fyrkantigt genomskinligt i lucite som troligen är från lucitens barndom på 40/50-talet och ett med elefanter och blommor i celluloid från 30/40-talet.
Lite blandade örhängen, röda i celluloid 40/50-tal, långa röda 60-talare, ett par gula söta örhängen med blommor från 50-talet och till sist ett par i bakelit från 30-talet.
Och så till sist en av mina kärlekar, hundbroscher, här i form av två hundar med rörliga huvuden i celluloid från 40/50-talet.
Historien berättar att drottning Victoria av England var den som ”skapade” modet med sorgesmycken när hennes älskade Albert dog. Traditionen att bära ett smycke för att minnas en avliden hade dock funnits långt innan dess, väldigt ofta i form av en ring och väldigt ofta handlade det då om prominenta personer, men det var drottning Victoria som gjorde dem populära som något för oss alla att bära för att minnas när och kära. När Albert dog 1861 klädde hon sig helt i svart och bar sedan det fram till sin död 1901. Sorgesmycken behöll sin popularitet en bit in på 1900-talet men försvann sedan mer och mer.
Sorgesmycken fanns i olika varianter men vanligast var nog broscher och halsband. Oftast var det ett vackert smycke i svart men det kunde också gömma fotografier eller en hårlock. Ska man hårddra det så är egentligen mycket av det vi kallar sorgesmycken ”bara” smycken i svart, ”riktiga” sorgesmycken ska ha någon form av koppling till den man sörjer, men som med så mycket annat har det blivit ett uttryck för svarta smycken från den här tiden.
Materialet varierade, det fanns smycken i dyra exklusiva material för den som hade råd, med äkta stenar, pärlor (pärlor symboliserar tårar) och andra utsmyckningar. Men också något mer överkomliga material som onyx, jet/stenkol, emalj, glas, ebonit, guttaperka, vulkanit och trä (fossilt). Även smycken i järn, framför allt på 1800-talet, ingick också bland svarta smycken.
De har antingen aktats väldigt väl eller helt enkelt varit hållbara eftersom förvånansvärt många har överlevt till vår tid trots att många av dem är från 1800-talet eller tidigt 1900-tal.
I min samling finns ett antal av dessa men då bara i de material som var en del av plastens tidiga historia och som i de flesta fall sedan föll i glömska. De olika materialen kan vara lite knepiga att skilja åt, jag kan inte heller alltid reda ut vad det är… Det jag dock vet, tvärtemot vad många tror, är att dessa smycken i stort sett aldrig är i bakelit. Bakelit slog igenom som smyckematerial ungefär när dessa smycken gick ur modet. Visst kan du hitta något enstaka smycke i bakelit men det är väldigt ovanligt.
Ett vanligt material I sorgesmycken är ebonit. Ebonit är en sorts tidig plast, gjord från gummi som kom till i mitten på 1800-talet. Ebonit är riktigt svart och enklaste sättet är att titta på baksidan, är den blank och ser ut som plast – då är det med största sannolikhet ebonit. Kan också vara guttaperka, som också gjordes av gummi och ser ungefär likadant ut, men ebonit är mycket vanligare i smycken. Det är eboniten som de flesta blandar ihop med bakelit men eboniten kom 50-60 år tidigare.
Vulkanit är ytterligare ett material som dyker upp i de här sammanhanget. Vulkanit skulle man kunna tro är ett naturmaterial plockat ur jorden men namnet är missvisande, även detta är ett skapat material (visserligen med trädsav som bas) som ser lite ut som stelnad lava/magma. Vulkanit kan vara både matt och putsat blankt men blir aldrig ”plast-blankt” som ebonit. Är dessutom inte svart utan drar åt brunt.
Den tredje varianten som är vanliga speciellt i broscher är en typ av ”fossiliserat” trä, blir det sedan tillräckligt fossiliserat går det så småningom över till att bli jet eller stenkol som namnet har varit hos oss innan jet slog igenom som benämning. Detta trä kallas på engelska bog oak eller bog wood och den enda svenska benämning jag hittat som skulle vara något liknande är svartek, inte helt rätt benämning eftersom det inte nödvändigtvis måste vara ek. Detta material är märkbrunt, lätt, matt och har oftast en rätt tydlig ”trä-känsla” som syns tydligast på baksidan.
Alla dessa tre är, precis som senare plast, varmt (eller snarare kroppstempererat) till skillnad från jet, glas och olika typer av sten som känns kallt när du tar i det.
Återkommer med tips om hur du kan testa dessa material om du nu vill vara väldigt säker. Jag ska gå igenom min samling och testa de jag inte redan vet – dyker upp på bloggen vad det lider!
Jag har en större samling av silhuett-smycken i celluloid, vackra men också sköra. Vad jag kunnat klura ut är många av dem från tidigt 1900-tal, främst då 20- och 30-talet.
De flesta, i alla fall av de som jag bedömer som de äldsta, är tillverkade i Frankrike och många av dem är märkta Depose France men det är inte tillverkaren som många tror utan är ett ord vars betydelse ungefär är ”patent för ett något som är handtillverkat i Frankrike ”. Det är svårt att hitta någon egentlig information, kan delvis bero på att de kommer från Frankrike och jag inte kan franska… Däremot efter mycket letande har jag hittat en bild med en etikett kvar, ett (eller det enda?) av de företag som tillverkat och sålt dessa heter Maloupa Paris. Även en av ”biblarna” när det gäller äldre smycken, Warman’s, säger att detta är tillverkaren.
Förutom märkningen, som långt ifrån alla har, är de försedda med det för Frankrike så typiska trombonlåset, se bilden ovan till höger. Just den här varianten har dessutom nästan alltid en metallram av mässing eller mässingsliknande metall men de kan vara väldigt olika i utförande vilket jag är lite fascinerad av om det nu är samma tillverkare av alla? Vore ändå roligt att hitta en med etiketten kvar, det äger jag tyvärr ingen.
Det man ska vara noga med, och som tyvärr är näst intill omöjligt att bedöma på bild, är att se om det saknas delar. Dessa broscher innehåller många små, små detaljer i flera lager och har man inte en helt oskadad framför sig kan det vara otroligt svårt att se om, och i så fall vad, som saknas. De är trots allt bortåt 100 år gamla och relativt sköra så det är ju inget konstigt om det saknas delar. Nu när jag har hanterat dessa broscher ett tag och dessutom gått igenom min samling med lupp och förstoring på kameran inser jag att flera av dem har saknade delar som jag inte tidigare lagt märke till. Jag får helt enkelt hålla korpgluggarna öppna och se om jag kan byta upp mig till kompletta i de fall de inte är det!
Den vänstra köpte jag långt innan jag visste vad detta var, nu har jag en brosch som den faktiskt ska se ut. Så skadade brukar de dock inte vara.
Två typiska exempel hur det kan se ut, här gäller många gånger att leka dem klassiska ”finn fem fel” för att se vad som saknas, eller är de bara olika trots samma bild? Problemet är att man oftast inte har något att jämföra med, så då får man leta efter konstiga avhuggna kanter eller sådant som ser lite rumphugget ut. Lupp eller en kamera med bra förstoring är ett måste.
Att alla inte är franska har jag också upptäckt, hittat en som är märkt Japan och en som är märkt Wales. De är nog också av olika ålder, alla är inte så tidiga som 10/20-talet. Jag misstänker att de med täckt baksida är något senare, i alla fall 30-tal. De med täckta baksidor finns i flera olika varianter, olika färger, olika ramar osv, osv. Jag har lite svårt att tro att alla dessa också är tillverkade av samma franska firma, de är sinsemellan så olika att det helt enkelt måste finnas flera tillverkare. En del säkert gjorda i Frankrike men jag kan också tänka mig Japan som tillverkningsland, Japan var duktiga på celluloidsmycken vid den här tiden. Även England är en kandidat som tillverkningsland.
I min samling finns också ett antal som kan ses som souvenir-broscher, franska landmärken så som Eiffeltornet, Sacré Cour men också Tower Bridge i London. Troligen är dessa fransktillverkade, det är visserligen en gissning från min sida, men det är väldigt mycket oftare franska turistmål än från andra länder som jag ser när jag hittar någon av dessa.
Det finns mängder av varianter av dessa broscher, rätt otroligt egentligen med tanke på hur gamla de är. Men kan vara värda ett helt eget samlarområde. Har ett antal halsband med silhuett-hängen också men de återkommer jag
Blir lite favorit i repris, skrivit om denna mångsysslande fransman förut även om det är ett tag sedan. Men efter att på relativt kort tid hittat två olika smycken av honom så tyckte jag det var dags igen.
Jean Painleve var en fransk biolog och filmare och en av pionjärerna för populärvetenskaplig film. Han levde mellan 1902 och 1989. Inte mycket koppling till äldre smycken i plast kan man tycka men denne man var också en allehanda mångsysslare och entreprenör.
Hans största och mest kända film handlade om den väldigt speciella sjöhästen och just sjöhästen blev ett signum för honom. Under 30-talet startade han, tillsammans med sin livskamrat Genevieve Hamon, en serie mode-accessoarer med sjöhästen som tema. Dessa accessoarer tillverkades av Clement Nauny k L’Hippocampe. Denna serie märktes jHp, Jean Hippocampus Painleve. Förutom smycken ska det bla ha gjorts tyger och scarfs.
De öppnade ett flertal butiker i Paris och runt om i Frankrike där dessa accessoarer såldes tillsammans med att man visade upp levande sjöhästar i akvarier (!). Han var nog bland de första som gjorde vad som senare började kallas ”film merchandise”.
Deras smycken är gjorda i mässing och galalith, en fransk typ av bakelit kan man förenklat säga.
”Problemet”med dessa smycken är att det inte går att hitta, i alla fall har inte jag lyckats, hur länge dessa smycken tillverkades, det troligaste är de tillverkades fram till kriget eftersom ryktet säger att han då blev motståndsman för att senare fly till Spanien och bosätta dig där.
Sjöhästen var hans signum men den kompletterades senare med ödlor och en grip/griffin/drake (kallas lite olika beroende på var man läser). Tyvärr är dessa smycken inte alltid märkta och ibland är de bara märkta Depose, som betyder ungefär patent, så det är svårt att veta om det ”bara” är av lite senare tillverkning eller om någon gjort kopior. Det går att se skillnad på kvaliteten men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kopior, de kan ju ha bytt tillverkare och börjat prångla ut större mängder, inte i så fall de första i världshistorien som faller för det tricket när det går bra. Det finns en del information att hitta på nätet men allt jag hittar beskriver bara den ursprungliga märkningen.
De som är märkta, och känns som den höga kvalitet de i alla fall började med, har plasten fastskruvad i mässingen. De andra känns mer som något industritillverkat med några slags ”piggar” som håller fast motivet. Prismässigt, i alla fall de jag hittar i Sverige, görs det ingen skillnad på kvaliteten vilket är lite spännande. Fått betala relativt mycket för ett set i halvtaskig kvalitet medan jag bara kort därefter kunde köpa en brosch i mycket fin kvalitet för en spottstyver. Men Jean Painleve och hans smycken är ändå fortfarande relativt okända i Sverige, i alla fall ännu så länge. Men en spännande man var det uppenbarligen!
helensjoyeriadotcom 