Så här inför julen har jag fotograferat lite av mina fina äldre julsaker, finns inte mycket som slår charmen och känslan i de gamla julsakerna. Med dessa bilder önskar jag er alla en fin jul, på vilket sätt ni nu väljer att fira den på!
Vilken gran som helst blir finare!
Mina viktigaste, arvegods och barndomsminnen ❤️
Året är snart slut och det har inte varit någon ordning, varken på samlingen eller mina egna smycken. Min handled är inte bra men blir ändå så smått bättre och får jag till slut huset sålt (en nåd att stilla bedja om i dessa tider…) då kan jag äntligen flytta och få upp allting igen som nu ligger undanstuvat i vänta på flytt – då kanske livet så småningom återvända till något slags normalläge…
Så länge samlar jag ihop vad jag fått ihop till samlingen i år, denna gång halsband.
Först fyra halsband från 50-tal och tidigt 60-tal i sk termoplast. Nästan alltid fanns dessa att köpa tillsammans med matchande örhängen och armband men med tiden har de blivit delade på, gått sönder etc så nu för tiden är det rätt svårt att hitta hela set. Däremot händer det att man med tiden hittar de olika delarna.
Två frukt – och bärhalsband, 50/60-tal. Dessa var väldigt inne när det begav sig, inte alltid helt lätta att bära tänker jag…
Tre halsband som är lite svåra att datera. Det första gula har jag sett tidigare i bakelit men denna är i någon annan typ av plast, är den ändå från tiden dvs 30-tal eller är den senare? Lutar åt att det är något sdnare. Det svarta i mitten skulle lika gärna vara modernt men när jag tittar och känner på plast och metall tror jag ändå att det är i celluloid och från art deco-tid, dvs 20/30-tal. Den tredje har jag ännu inte blivit klok på…
Så till sist ett gäng ganska vanliga halsband från 50/60-tal….
Livet har ju varit lite motigt så det har inte blivit så mycket skrivet men försöker sakta ta mig tillbaka till sånt som är roligt. Lite broscher har jag ändå hittat…
Broscher i celluloid förutom den märkt bruna sorgebroschen. Allt från perioden tidigt 1900-tal till 20/30-tal. Jag är fortfarande fascinerad av att smycken i plast är i så fint skick och är fullt bärbara idag – de har trots allt runt 100 år på nacken!
Lite art deco, dvs 20/30-tal. Broschen med målade blommor är bakelit på en metallbaksida, ankaret och den gröna är i galalith. I galalith är också den röda clips-broschen, eller dressclip om du nu föredrar det.
Lite blommor och djur från perioden 30/40-tal. Tre är broscher i lucite skurna och målade från undersidan för att få fram en 3D-effekt, resten i celluloid förutom den runda med fjärilar som är i bakelit.
Så till sist några ”udda”… Broschen med sjöhästen är från franska JHP (Jean Hippocampe Painleve) Paris, de dyker upp ibland men är relativt ovanliga. Såldes från 1936 och ett antal år framåt. Den svarta är en hatt-brosch (eng hat-flash) i celluloid som gjordes specifikt för att smycka hatten med under 20- och 30-talet. De följande två är i celluloid men behöver gräva lite mer kring dem. Killen tror jag är från 40-talet och solfjädern från 20-talet. Till slut en ”tavla” I celluloid på metall som jag också tror är relativt tidig men även den kräver lite mer grävande.
Trots alla motigheter har det ändå blivit lite påfyllning av samlingen. Medan jag packat ner den har den också fått lite bortsorterat, inget ont som inte har något gott med sig…
Börjar med örhängen, kanske inga riktiga rariteter mer fler varianter på temat;
Fyra par från 30-talet, alla i bakelit. Särskilt svag för tärningarna…
Ett par 30-talare till i annat plastmaterial, de vänstra troligen i celluloid.
Tre par 40/50-talare. Mitten är lucite med skuret och målat 3D-mönster, de övriga två i celluloid.
Så var vi framme på 60-talet, särskilt glad för de två svartvita eftersom 60-talets OP-mode är en stor passion (inte bara smycken utan allt som rör OP-modet). När det gäller 60-talet är ju materialet mer ointressant, eller snarare omöjligt, att säga eftersom plastens utveckling fullständigt exploderade och det kom otroligt mycket olika material.
Tyvärr har min skadade handled fått en annan följd än den rent fysiska. Jag bestämde mig förra året för att sälja huset och flytta men försäljningen blev försenad pga mina avloppsproblem som jag var tvungen att lösa först…
I november såg det i alla fall äntligen ut som problemen var lösta och planen blev att allt skulle vara klart för försäljning och att huset skulle läggas ut direkt efter helgerna i januari. Så parallellt med styling, fotografering och allt annat smått och gott man måste göra i samband med försäljningen så började jag också förbereda en flytt. Har man bott på samma ställe i snart 30 år kräver det en hel del! Har redan bestämt mig för att köpa hela flytten men samlingen vågar jag inte överlåta åt någon annan att packa så jag började så smått packa ner den i småkartonger som kunde staplas på ett bra sätt i flyttkartonger.
Januari kom och huset kom ut till försäljning, då hände två saker – marknaden fullständigt dog och jag bröt handleden. Att man dessutom i samma veva upptäckte att jag hade magsår gjorde ju inte saken bättre… Jag bestämde mig på stående fot att pausa försäljningen och försöka bli någorlunda frisk först (och vänta in liiite bättre fart på bostadsmarknaden).
Tiden går och även om jag fortfarande tänker flytta och jag så smått förbereder för att prova lyckan på bostadsmarknaden i vinter eller till våren så sitter jag här med en halvt nerpackad samling och mycket ”smycke-attiraljer” undanstoppade i skåp och lådor.
Så den stora frågan är – ska jag packa upp igen eller låta det vara nerpackat?
Jag vill katalogisera samlingen när jag packar upp dem på nytt ställe. Jag kan visserligen ta upp skrivandet av boken utan att se samlingen men det känns svårare och inte lika roligt.
Jag har inte kunnat hålla på med mina egentillverkade smycken på länge men känner att finmotoriken fungerar hyfsat nu, men när hälften är nerpackat är inte det heller roligt…
Det här börjar bli tjatigt, så fort jag tycker det gått framåt så händer något nytt… Efter handledsfrakturen (tyvärr bröt jag bägge benen i handleden) i höger handled i våras har det varit en snårig väg framåt. Som följd av frakturen drabbades jag av något som så tjusigt heter De Quervains syndrom, enklare uttryckt senskideinflammation. Har haft väldigt ont och har hela våren och sommaren behövt använda handledsstöd. Både smärtan och stödet har begränsat min rörlighet och möjligheten till belastning av hand och handled. Till slut konstaterade läkaren att det inte fanns annat att göra än att gå in och snitta upp senskidorna för att få bort inflammationen. Fick besked att jag skulle få det gjort relativt raskt eftersom jag gått med det hela våren men, som med allt annat med denna förbaskade handled så blev det så klart inte så snabbt… Först tog det nästan en månad innan jag över huvud taget blev uppsatt för operation och då hamnade jag mitt i semestern och då görs inga såna ingrepp. Den 23 augusti skulle jag då äntligen få göra det, det är ett mindre ingrepp som görs med typ tandläkarbedövning på mottagningen. Började bli lite misstänksam eftersom det verkade ta för lång tid när jag fick be om extra bedövning. Till slut gick de och hämtade ”min” ortoped (han gjorde inte ingreppet) och visade honom någonting och hör honom säga ”den är helt av”. Sen blev det fullt pådrag – jag hade fått en nerv avskuren och det måste sys ihop inom tre dagar om man ska ha någon chans att få den hopväxt igen. När bedövningen släppte insåg jag att jag helt förlorat känseln i höger tumme, från snittet i handleden och upp. Så två dagar senare ligger jag på akutoperation och då visar det sig att ytterligare en nerv var halvt av, två andra var så hopklämda av en pincett att de fick säras. Dessutom var bara en senskida öppnad (av två) och inte ens den tillräckligt. Så läkaren som gjorde det första ingreppet hade definitivt ingen bra dag på jobbet… Så det blev gips igen några veckor, enorma nervsmärtor och hyperkänslig hud = huden gör ont att beröra. Om jag någonsin blir helt återställd eller hur lång tid läkningsprocessen tar är det ingen som vet. Håller på med beröringsövningar för att minska hyperkänsligheten i väntan på att kunna belasta hand och handled och träna rörligheten igen. De allra värsta anfallen av smärta kommer mer och mer sällan och jag har fått tillbaka känseln i en del av tummen så jag har ett vettigt grepp, jag får vara glad för det!
Har kunnat börjat fotografera så sakteliga så snart kommer det en uppdatering, eller flera, av ”fynden” jag gjort i sommar 🙂
Min brutna handled som borde vara läkt och klar sedan länge är det inte… Jag ska göra ett mindre ingrepp i augusti (av en krånglande tum-sena) men att handleden hamnat på ”sniskan” gör man inget åt förrän tidigast till våren – om jag fortfarande har besvär då. Så det är bara att gilla läget och försöka återgå, så gott det nu går, till det vanliga livet. Får jag bara tummen fixad hoppas jag det mesta av finmotoriken återvänder, värken och att vissa rörelser är svåra får jag bara leva med tills vidare.
Så lite loppisar och annat har det trots besvären blivit så det kommer lite uppdateringar de närmaste dagarna 😁
Har gått och gjort en riktig ”klassiker”, halkat på en isfläck och brutit höger handled så det kommer tyvärr att vara lite tyst här på bloggfronten under tiden det läker.
Jag älskar alla former av tv-program om antikviteter och en serie jag alltid följer är från BBC och heter Antiques Road Trip och kan bla ses på 8:an. Jag tycker det ofta är väldigt svårt att skilja på bärnsten och plast men i ett av programmen lärde jag mig ett knep som jag nu ska testa på några smycken.
Bärnsten har tydligen naturlig statisk elektricitet, du tar tex en pappersnäsduk och river av små bitar, gnuggar smycket mot dina kläder/byxorna på något lättåtkomligt ställe och sen provar du om den lilla biten från din pappersnäsduk fastnar – gör den det så är det med största sannolikhet bärnsten. Fördelen med detta lilla knep är att du kan testa i butik eller på en loppis, bara du har några pappersnäsdukar i fickan.
En annan sak att tänka på är att om det är infattat i silver (eller guld gör den delen) så är det med största sannolikhet bärnsten, väldigt sällsynt att plast sitter på/i någon form av ädel metall.
Nu ska jag i alla fall försöka testa detta i praktiken, har några smycken jag är väldigt osäker på, tror de alla är i bärnsten men har hittills inte hittat något enkelt sätt att kolla.
Den ensamma manschettknappar är jag rätt säker på är bärnsten så jag börjar med den. Gnuggar på byxbenet en liten stund och så håller jag den mot en av de små lapparna och vips så sitter den på.
Sedan har jag en brosch och ett set med brosch och örhängen som jag misstänker kan vara bärnsten. Samma manöver här;
För säkerhets skull plockar jag fram en brosch av någon ”vanlig” plast och testar men hur mycket jag än gnuggar fastnar det inte någon lapp.
Som allt sånt här är det säkert inte idiotsäkert, misstänker att om plasten är tex lackad kanske själva lacken är statisk men det är bara en gissning från min sida. Men det är i alla fall ett hyfsat säkert och enkelt sätt att testa.
Med förhoppning om att vi alla får ett bra 2023! Själv ser jag fram emot lite nystart med nytt boende och förhoppningsvis mer ork och inspiration till det jag tycker är roligt. Det är trots allt en viktig ingrediens i livet – ha kul!
Och hur än livet gestaltat sig 2022 så kom ihåg;
