Det här börjar bli tjatigt, så fort jag tycker det gått framåt så händer något nytt… Efter handledsfrakturen (tyvärr bröt jag bägge benen i handleden) i höger handled i våras har det varit en snårig väg framåt. Som följd av frakturen drabbades jag av något som så tjusigt heter De Quervains syndrom, enklare uttryckt senskideinflammation. Har haft väldigt ont och har hela våren och sommaren behövt använda handledsstöd. Både smärtan och stödet har begränsat min rörlighet och möjligheten till belastning av hand och handled. Till slut konstaterade läkaren att det inte fanns annat att göra än att gå in och snitta upp senskidorna för att få bort inflammationen. Fick besked att jag skulle få det gjort relativt raskt eftersom jag gått med det hela våren men, som med allt annat med denna förbaskade handled så blev det så klart inte så snabbt… Först tog det nästan en månad innan jag över huvud taget blev uppsatt för operation och då hamnade jag mitt i semestern och då görs inga såna ingrepp. Den 23 augusti skulle jag då äntligen få göra det, det är ett mindre ingrepp som görs med typ tandläkarbedövning på mottagningen. Började bli lite misstänksam eftersom det verkade ta för lång tid när jag fick be om extra bedövning. Till slut gick de och hämtade ”min” ortoped (han gjorde inte ingreppet) och visade honom någonting och hör honom säga ”den är helt av”. Sen blev det fullt pådrag – jag hade fått en nerv avskuren och det måste sys ihop inom tre dagar om man ska ha någon chans att få den hopväxt igen. När bedövningen släppte insåg jag att jag helt förlorat känseln i höger tumme, från snittet i handleden och upp. Så två dagar senare ligger jag på akutoperation och då visar det sig att ytterligare en nerv var halvt av, två andra var så hopklämda av en pincett att de fick säras. Dessutom var bara en senskida öppnad (av två) och inte ens den tillräckligt. Så läkaren som gjorde det första ingreppet hade definitivt ingen bra dag på jobbet… Så det blev gips igen några veckor, enorma nervsmärtor och hyperkänslig hud = huden gör ont att beröra. Om jag någonsin blir helt återställd eller hur lång tid läkningsprocessen tar är det ingen som vet. Håller på med beröringsövningar för att minska hyperkänsligheten i väntan på att kunna belasta hand och handled och träna rörligheten igen. De allra värsta anfallen av smärta kommer mer och mer sällan och jag har fått tillbaka känseln i en del av tummen så jag har ett vettigt grepp, jag får vara glad för det!

Har kunnat börjat fotografera så sakteliga så snart kommer det en uppdatering, eller flera, av ”fynden” jag gjort i sommar 🙂