Under uppbyggnad…
Plastsmyckens historia sammanfaller naturligtvis delvis med utvecklingen av plaster, även om smycken ofta ligger lite efter i tid – det är sällan smycken driver utveckling av material.
Slutet av 1800-talet fram till ca 1920
Det hände mycket i modet under den här perioden, man gick från stela, långa klänningar som krävde korsetter och snörningar till lösa klänningar som dessutom åkte upp till knät. Första världskriget påverkade modebilden med uniformslika detaljer. Man vurmade också för det orientaliska.
Vid sekelskiftet gick i stort sett alla kläder ända upp i halsen vilket gjorde att broschen var det vanligaste smycket (som man oftast bar i halsen) men det fanns naturligtvis även örhängen, halsband och armband (oftast i par!). Vid den här tiden såg också de första plastsmycken dagens ljus.
Den tekniska utvecklingen och utveckling inom kemi vid den här tiden bäddade för nya material, bla de första plasterna. Celluloid utvecklades redan 1869 och bakelit 1907. Det kom fram ett antal varianter på dessa material, galalith är tex den franska varianten av bakelitliknande material, här i Sverige utvecklade Perstorp Isolit. Men för enkelhetens skull kommer jag att använda mig av celluloid och bakelit som samlingsnamn för plasttyperna i den här texten.
Celluloiden kommer i slutet på 1800-talet som den första egentliga plast man tillverkar smycken av. Elfenben användes i rätt stor utsträckning till smycken (och knappar) och man sökte efter att material som kunde se ut som elfenben men enklare och billigare att få tag i och tillverka. Även bärnsten och sköldpaddsskal var populärt att använda och som man ville kunna göra billigare varianter av. Svaret blev celluloid. De flesta plast/celluloid-smycken från den här tiden ser alltså ut som om de var utskurna ur ben, bärnsten eller sköldpaddskal både till färg och modeller. Även pärlor gjordes för att likna tex elfenben.
Hårsmycken av olika slag var vanligt, den här tidens stora vackra kammar tex, är väldigt ofta gjorda av celluloid.
Ett smycketyp som var vanlig under andra halvan av 1800-talet var sorgesmycket. Dessa gjordes i en uppsjö av olika material, glas, jet/stenkol, vulcanit, guttaperka, ebonit och celluloid.
En del av dessa material kan vara väldigt svåra att skilja åt, alla svarta eller brunsvarta. Många tror att dessa smycken ofta är i bakelit men det är fel, det finns ett och annat i bakelit men det stora flertalet är i helt andra material.
Slutet på den här perioden har modet blivit helt förändrat, det är mycket lååånga halsband, örhängen, armband både för överarm och handled, hårsmycken (tänk ”charleston” och kortare hår) och vid framväxten av klock-hattar och liknande modeller försvinner hattpinnarna och istället kommer det som på engelska kallas ”hat-flash”, en brosch vars uppgift var att sitta på hatten som utsmyckning.
Bakelit används egentligen inte till smycken förrän i slutet av perioden, alltså slutet av 1920-talet utan har sin storhetstid under 1930-talet. Sedan finns det så klart ingen regel utan undantag, visst finns det tidiga bakelit-smycken men de är ovanliga. Finns också senare, även som tillverkas idag, bakelit-smycken men de är oftast gjorda av äldre lager av bakelit.
Mellankrigstiden och lite därefter, 1930/1940-talet
Vid den här tiden har det slagit igenom ordentligt med plastsmycken i, så att säga, egen rätt. Nu kommer mängder av färger och modeller, nu ska man inte längre bara efterlikna naturmaterial. I mellankrigstiden var det ju också på många ställen depression och allmänt dåliga tider vilket också gav billiga plastsmycken extra skjuts. Plastsmycken kanske inte var så billiga som vi många gånger upplever dem idag (men kvaliteten var många gånger betydligt bättre!) men de var betydligt billigare än ”äkta” smycken.
Vanliga smycken vid den här tiden var broscher, både det vi idag kallar broscher men också clips-broscher som man bär i par och knäpps fast i urringningen, fram eller bak, vanliga. Armband, mest för handleden, lite kortare halsband än de superlånga från 20-talet, och örhängen (skruv eller clips i första hand). Detta är Art Deco-tid med sitt typiska uttryck men också mycket blommor.
Tyvärr har inte plastsmycken setts som något att vara rädd om, dessutom var den här tidens plastmaterial ganska sköra och ömtåliga, så mycket har inte överlevt till våra dagar men det går trots det att hitta en hel del roligt. Den här perioden var celluloidens och bakelitens storhetstid som smyckematerial, under 40-talet utvecklas lucite (som en slags föregångare till plexiglas) som tog över som smyckesplast i slutet av perioden.
Efterkrigstid 50/60-tal
50- och 60-talet var plastsmyckens riktiga storhetstid, det var ju plastens storhetstid över huvud taget. Allt var framåtriktat, positivt, färgrikt och man hade råd att unna sig ”onödigheter”. Vid den här tiden utvecklas också mängder av varianter på plast, visserligen fortsätter celluloid att utvecklas och lucite är en relativt vanligt plast men det kommer mängder av andra plaster så materialet är egentligen inte lika relevant längre ur ett köp- och/eller samlarperspektiv (i alla fall för mig!).
Vi ser väl alla framför oss ett- eller flerradigt halsband med pärlor och clips-örhängen. Nu är det inte bara pärlor, nu är det plastpärlor i alla möjliga färger.
Broscher, mycket blommor (har det inte alltid varit det?) och djur. Men också ”icke-figurativa” som är väldigt typiska för tiden.
In på 60-talet kommer Swinging London, Mary Quant och OP. Svartvitt, stora mönster, väldigt mycket smycken är relativt stora.
helensjoyeriadotcom 